Göteborgsposten – 11 mars 1863, sida 1

ej en medlem af de civiliserade solkens familj. Det var en asiatisk barbarism lägrad på europeisk mark; nu sällar det sig för första gången till de framåtskridande samfundena. Det har gått ut ur det vildhetstillstånd, som är, om vi så lå säga, samhällenas linda i deras barndomsålder. Det liknar i nägra afseenden Tyskland i tolfte århundradet, men det har gjort ett plötsligt och stort språng. Den satsen är likväl sann, att historien aldrig upprepar sig sjelf, och de ryska lifegna höja sig från sin ställning som en vid jorden fästad ey egendom under omständigheter, hvilka i stor mån skilja deras befrielse från hvarje rörelse, i länder Europa förut undergått. Det är icke allenast ett visst mått af personlig frihet, som de ryska lifegna erhålla. De utgå från lifegenskapen som egare till stora landsträckor, och de göra detta, ej som individer, utan som samhällen, och vi skola sålunda, om ingenting kommer emellan, lå se Ryssland, det mest barbariska och obildade af de kristna länderna, främst att uti stor skala utföra det socialistiska experimentet att gifva talrika samhällskroppar gemensam jordegendom. Detta har blitvit möjligt genom de gamla seder och bruk, som ligga till grund för många asiatiska samfund — Ryssland är ännu mera asiatiskt än europeiskt — och till en del genom befolkningens ringhet i jemförelse med de millioner bördiga fält, som det vidsträckta riket omfattar. Der finnes tillräckligt med jord, för att tillfredsställa en aristokratis fordringar och lemna folket tilltälle att sjelf förtjena sitt bröd. Vi skola en annan gång återkomma till denna sällsamma sak, men låtom oss nu söka spåra sambandet mellan de lifegnas befrielse och de barbariska våldsverk som föröfvas mot polackarne. Det ingick ej i kejsar Alexanders plan, att införa politisk frihet i sina landamären. Han ville slita de band, som knöto den lifegne vid hans herre, utan att derföre försvaga de sjättrar, som gjorde honom till en slaf under kronan. Han inbillade sig, att de adlige och stora egendomsegarne skulle gå in på att afstå sin despotiska makt öfver bonden, och låta honom, ezaren, fritt utveckla sin despotism öfver hela samfundet. Man bör ej göra honom för bittra anklagelser med anledning af denna felaktign politik. Hans första uppfostran har ej varit lyckligt ledd af en något enfaldig mor och en känslolös, tyrannisk far, och hans vidare utveckling har försig ggått under det demoraliserande inflytaudet af ett despotiskt hof. Det må derföre ej förundra, att kejsaren, då han beslöt borttaga slafveriet, skulle frukta den möjliga verkan af förändringen, att den skulle alstra begäret efter konstitutionelt styrelsesystem. Klokare män än han kunna se, att Ryssland måste, om det ej erhåller något mått af politisk frihet, genomgå beklagansvärda pröfningar och oredor. innan det stadgar sig som en civiliserad stat. Men despoternas hof ha i alla tider varit dåliga ledare för sanningens elektriska gnista. Om Alexander beslutat sig för införandet af representativa institutioner, måste äfven Polens återupprättande ha blitvit följden. Systemet kunde svårligen ha bragts till utförande, om icke ryska andelen af detta olyckliga land tillförsäkrats en särskild förvaltning, med egen riksdag och någon frihet. Begäran om en konstitution har framställis af åtskilliga församlingar i Ryssland, men svaret har varit fängelse och deportering för ledarne af dessa rörelser; och då Polen blef oroligt, satte czaren å sido den naturliga mildheten i sin karakter och antog den råa hållning, som är vanlig för en despot af hans slägte, samt förklarade, att veld, uthungring