Göteborgsposten – 11 mars 1863, sida 1

Den enkla associationsförmägan, som är sammanväfd med äfven den hårdaste karakters innersta fiber, fyllde den inge mannens bröst med en profetisk smärta, när han tänkte ut förr eller sednare den dag måste komma, då ckluckorna skulle tillslutas för någon tid och solskenet utestängas från len boning, som var honom kär. Det var plågsamt för honom, att erinra sig detta, liksom det alltid måste bli plågsamt att tänka på för huru kort tid äfven den störste på jorden fått sig sina berrligheter öfverlåtna. Är det underligt att några vandrare somna in under häckarne och anse let knappast löna mödan att släpa sig fram på en väg, som icke leder till någon varaktig bostad? Är det underligt att qvietister funnits alltsedan Kristi religion först predikades på jorden? År det underligt att här finnes tålig fördragsam och stilla undergifvenhet, lugn väntan på det som förestår på den andra sidan om den mörka floden? Är det icke snarare besynnerligt att någon bryr sig om att bli stor för storlekens skull, och af något annat skäl än samvetets kraf, eller den tjenares enkla trohet, som fruktar att begrafva sitt pund i svetteduken, emedan han vet att likgiltighet är slägt med oärlighet. Om Robert Aulley lefvat på Thomas a Kempis tid skulle han troligen byggt sig ett litet eremitage i någon djup skog och tillbragt sitt lif i lugn efterföljelse af den berömde författaren till Eiterföljelsen. Nu fann han i Figtree Court ett angenämarv eremitage och i stället för breviarier och bönböcker, hade den unge advokaten, nödgas jag erkänna, Paul de Kock och Dumas d. y. Men hans synder voro af en så negativ natur, att det skulle varit lätt för bonom att ofvergifva dem för negativa dygder.