Göteborgsposten – 6 mars 1863, sida 1

Några minuters tystnad uppstod, hvarunder Robert tog några papper ur fickan; bland dem var det dokument han skrifvit kort sedan Gvorg försvunnit. — Jag ber er egva all er uppmärksamhet, mr Talboys, sade han, åt hvad jag säger er, hvilket är af ytterlig sorglig beskaffenhet. Er son var mig mycket dyrbar — dyrbar af många skäl. Kanske det förnämsta bland dem var att vi varit tillsammans då han träffades af sitt lifs stora sorg, hvartill kom att han stod jemförelsevis ensam i verlden — förskjuten af er, som skulle ha varit hans bäste vän och beröfvad den enda qvinna han någonsin älskat. — En utfattig drinkares dotter, anmärkte mr Talboys i parentes. — Ilade han dött i sin säng, som jag stundom trodde att han skulle, fortfor Robert Audley, af ett krossadt hjerta, skulle jag sörjt honom mycket uppriktigt, äfven om jag till. slutit hans ögon med mina egna händer och sett honom nedsänkas i sitt lugna hvilorum. Jag skulle ha sörjt min gamle skolkamrat och den följeslagare, som varit mig så kär. Men denna sorg skulle ha varit mycket ringa, jemförd med den jag nu känner, då jag är öfvertygad om att win stackars vån blifvit mördad. — Mördad! Fadorn och dottern upprepade på samma gång detta ord. Fadrens ansigte öfverfors af en mörk likfärg, dottren sjönk ned på sina sammanknäppta händer och lyftes icke upp under hela samtalet. — Mr Audley, ni är galen! utropade Harcourt Talboys, eller ock har er van uppdragit er att leka med mina kåuslor.