Göteborgsposten – 6 mars 1863, sida 1

sig undan för att oroa mig, och när han i sinom tid upptäcker att detta ej lyckats honom, skall han återvända till sitt hemvist. När han gör det, sade mr Talboys höjande sig till det sublima, skall jag förlåta honom. Ja, sir, jag skall förlåta honom. Jag skall säga till honom: Du har försökt bedraga mig, och jag har visat dig, att du icke kunde det, du har försökt skrämma mig och jag har visat att jag icke kan skrämmas, du trodde icke på mitt ädelmod, och jag vill visa att jag kan vara ädelmodig. Harcourt Talboys uttalade dessa ståtliga perioder på ett sätt, som visade att de voro sammansatta för lång tid sedan. Robert Audley suckade, när han hörde dem. — Gud gifve att ni får tillfälle att säga detta till er son, sir, svarade han sorgset. Det gläder mig att höra det ni vill förlåta honom, men jag fruktar att ni aldrig kommer att se honom på denna jorden. Jag har mycket att tala med er om rörande denna — denna sorgliga sak, men jag vill helst säga er det ensam, tillade han seende bort mot damen vid fönstret. — Min dotter känner hvad jag tänker i denna sak, mr Audley, sade Ilarcourt Talboys; hon kan derföre gerna höra allt hvad ni har att säga. Miss Clara Talboys, mr Robert Audley, tillade han, hviftande majestätiskt med handen. Den unga damen besvarade Roberts bugning med en böjning på hufvudet. — Nåväl, hon må höra det, tänkte han. Då hon är så känslolös att hon ickn visat någon rörelse, kan hon få höra det värsta jag har att säga.