Göteborgsposten – 6 mars 1863, sida 1

Hammar, Knös, Rudelbach, Ingemann, Westin, Adlersparre, Deland och Ola Svensson. ifven gallerierna i den festligt upplysta salen voro, trots årstiden, rikt dekorerade med friska lefvande blommor, i mångfald och skönhet vida öfverträflande dem, som hr LundLeiberg kan prestera hos er, och varierande från den späda rosenknoppen, den blyga, ljuft doftande linnean till den ståtliga tulpanen och den prunkande solrosen. Man inser lätt att jag talar om hvad en författare kallar vaudrande blommor? — om dessa älskliga väsenden, som enligt allmänt erkännande utgöra festers skönaste prydnader. Att alla de avinliga subjekterna voro vackra vill jag visst icke säga; ty älven i fråga om Lunds damer måste ett sådant påstående blifva en ötverdritt; men detta betydde föga, ty ynglingens blick balkar så lätt öfver hvad som ej är skönt, då så mycket, som är det, erbjuder sig åt den. Högtiden började med ätande. De akademiska medborgarne spridde sig längs borden, för att sätta sig i besittning af hvad som frestade deras matlust. Hundradetals svarta armar sträcktes samtidigt ut efter knifvar och galflar, tallrikar och skedar, för att sedan sköfla de tätt stående förråderna; men utrymmet var så godt, att inga mer eller mindre våldsamma knuffningar, inga besvärliga uppenbarelser af den friska aptitens egoism störde trefnaden. En och annan modest novitius tycktes tillochmed icke ha gjort sig rätt he I mastadd i konsten att hålla sig framme; ett par lärde sågo ut som deras andar gjorde lustfärder i abstraktionens rymder just nu, då materiens intresse skulle bevakas, och andra hade fördjupat sig i diskussioner, för hvilkas vigt jag ej vill gå i borgen, i stället för att gräfva i faten, men öfverhufvudtaget såg man sig till godo med en omtanka och flit, som vittnar om praktiska tendenser hos den studerande ungdomen. På särskilda bord lågo tvenne helstekta grisar af respektabla dimensioner — ja, jag tror att den ene skulle i lifstiden kunnat göra anspråk på titeln isvin, ifall den egt det för ett sådant anspråks framställande erforderliga förnuftet och talförmågan. Begge grisarne voro blomsterkransade — något hvari troligen en af det klassiska Greklands och kanske äfven en af det moderna Tysklands innebygare skulle sett en mindre vacker allegori; en dylik tolkning var dock sjerran från de menlösa söner af nultimo Thule, för hvilkas skull de unga svinexemplaren dödats, stekts och blomstersmyckats. Förskärarekallet bestreds af tvenne ynglingar, som ögonskenligen voro skapade för något högre än att skära sönder stekta grisar. Huruvida stekstyckenas underliga och oregelbundna former bidrogo till den ringa afsättning de fingo, dristar jag icke att algöra; men säkert är att under det de aptitliga rådjuren och kalkonerna, hvilkas förlorade sjäderprydnad sockerbagaren delvis ersatt, mycket anlitades — under det att både bakelserna och korgarne, hvari de förvarades, förtärdes, sedan de rågade faten och tallrickarne på det stora bordet blifvit tömda med undransvärd snabbhet, så rönte den anrättning, som så mycket bidrager att karakterisera festen en afgjord likgiltighet. Hade Sehrimmer ej smakat einherierna 1 Valhalla bättre, så skulle Oden säkert ej behöft väcka honom dagligen till nytt lif. Hvad man ar allt detta kan sluta är, alt grisarne endast för idcens skull illustrera de nordiska festerna. Ändtligen afröjdes borden, och den spirituellare delen af festen började. Prosfessor H. M. Melin steg upp i tribunen för att egna en skål åt Minnet och Löftet. Talaren, som ej förut lär ha bevistat någon nordisk test, alvek från den vanliga formen för dessa