Göteborgsposten – 5 mars 1863, sida 2

kanske när ni slutat att söka efter träådrullar, ni ville vara så god att säga hvad som förskaffar mig äran af ert besök. Ilan gjorde med sin välbildade hand en ätbörd, som skulle beundrats hos den ståtlige John Hemble, och betjenten, som lörstod denna rörelse, satte fram en tung röd saffians-stol. Detta tillgick med så mycken långsamhet och högtidlighet, att Robert först trodde att något ovanligt skulle ske, men han insåg omsider hvad det var och gjönk ner i den massiva stolen. — Ni kan stanna qvar, Wilson, sade mr Talboys till betjenten, som höll på att aflägsna sig, mr Audley vill kanske dricka kaffe. Robert hade icke ätit något denna morgon, men när han såg den ödsliga borddukens längd, silfverservisen, ståten och den ringa tillgången på någon bastant föda, afslog han mr Talboys inbjudning. Mr Audley vill icke dricka kaffe, sade herrn i huset. Wilson, aflägsna er. Mannen bugade och gick öppnande och tillslutande dörren så försigtigt som om han toge sig en frihet, då han gjorde det, eller som om den vördnad, som man var skyldig mr Talboys, kräfde att ban gick genom ekpanelningen, som en ande i en tysk historia, Mr Harcourt Talboys gatt med de grå ögonen fästade skarpt på sin gäst, med armbågarna på länstolens röda saffiansarmar och fingerspetsarna hopknäppta. Om han varit Julius Brutus skulle han antagit denna ställning då haus