Göteborgsposten – 5 mars 1863, sida 1

pido tar bindeln från sina ögon är det olyckligtvis ett säkert tecken att han utbreder sina vingar för att flyga. Georg kunde aldrig glömma den stund, då han först blifvit förtrollad af löjtnant Maldons vackra dotter, och om än hon förändrats, hade den bild, som då tjusat honom förbliivit oförändrad i hang hjerta. Robert Audley reste från Southampton med en train, som afgick före soluppgången och han ankom tidigt på dagn till Warchams station. Han hyrde i Warcham en vagn för att begifva sig till Grange Ilcath. Snön hade stelnat på marken, och dagen var klar och kall; alla landskapets föremål visade skarpa konturer mot den kalla blå himmelen. Iläåstarnas hofvar bullrade mot den frusna vägen, ty jeroskorna slogo mot en mark som nästan var lika jernhärd som de. Vinterdagen liknade den man till hvilken Robert ämnade sig. Likt honom var den skarp, kall, omedgörlig, likt honom var den obarmhertig mot den olycklige och otillgänglig för solskenets mildrande kraft. Det emottog blott sådana Januaristrålar som upplyste det ödsliga, nakna landskapet utan art göra det gladare; och äfven den dagen liknade Harcourt Talboys, som uppfattade den strängaste sidan af hvarje sanning och högt förklarade för den tviflande verlden att han aldrig ville antaga den andra sidan. Robert Audley blef nedstämd, när den dåliga hyrvagnen setannade vid ett tillbomma It staket med bistert utseende, och kusken steg af för att öppna en bred jernport, som svängde sig bakut med ett skramiande ljud och som uppfängades at en stor i jorden fästad jerntand; den högg efter den lägsta stången på porten som om den ville bitas.