fälle ådagalagt, så mycket mer, som ett tydligt misstag synes mig ligga till grund för dess uppfattning af det steg vi hafva tagit och hvari det synes mig svårt att finna något mot Preussen fiendtligt. vi hade föreställt oss, att såväl för denna makt som för alla dem, hvilka äro intresserude i denna fråga, hufvudsaken vore att komma till ett för båda parterna tillfredsställande resultat, at beskaffenhet att kunna antagas och verkställas af båda, utan att någondera afveke trån redan ingångna förbindelser eller öfvergåfve de suveräna rättigheter, dem hvarje monark, mån om sitt lands ära, bör vinnlägga sig om att bibehålla. — — — Hvad Holstein angår tillråda vi Danmark att rätta sig efter alla Tyska Förbundets fordringar; hvad Slesvig angår, tillstyrka vi reformer, nyttiga, billiga och Cgnade att tillfredsställa befolkningarne i detta hertigdöme; och om vi äro af olika mening med preussiska regeringen beträffande tiden för vidtagandet af dessa sistnämnda åtgärder, böra vi dock tro att vi i sjellva saken äro ense med densamma, enär säkerligen preussiska regeringen icke motsätter sig hvad som är at beskaffenhet att tillfredsställa Slesvigs tyska innevånare. — Om grefve Bernstorft verkligen hört sägas att vi uppmuntra Danmark att införlifva Slesvig, så är det en oförtjent beskyllning, och de som missledt honom härutinnan, kunna ej anföra ett enda bevis för detta påstående, hvilket saknar all grund. — — Våra åsigter i denna fråga äro af beskaffenhet att kunna uttryckas högt, frimodigt och utan omsvep, och jag kan ej förmoda att man någonsin kunnat beskylla oss för öfverdrift eller hetta. Det mål vi fullfölja är helt enkelt upprätthållandet af lugnet och den politiska jemnvigten i norden och dessa frågor ligga oss för nära om hjertat för att vi icke skulle hafva rätt att, i likhet med öfriga makter, som undertecknat Londonerprotokollet 1852 — hvilket tillförsäkrar Danska monarkien besittningen af Hertigdömet Slesvig — sysselsätta oss dermed. — — — 9. Till K. M:ts Minister i London. Stockholm d. 6 Maj 1862. Detta är en depesch till svar å lord Russells depesch af d. 16 april angående Slesvigska frågan och Tyska förbundets beslut. Grefve Manderström skrifver: H. M. konungen ser med tillfredsställelse att den Storbritanniska regeringen föreslär en åtgärd egnad att sprida klarhet i förhållanden, hvilka de tyska makterna, ända från tvistigheternas början, synas hafva bemödat sig om att göra så dunkla som möjligt. — II. M. konungen delar helt och hållet kabinettets i London åsigt att beskaffenheten af de meddelanden, som blifvit gjorda i Köpenhamn från Österrike och Preussen, äfvensom det beslut, som blifvit fattadt at Tyska, förbundet d. 27 sistl. mars, göra det för de icke-tyska makter, hvilka deltagit i fördraget i London 1852, till en pligt att vaka öfver att Danska monarkiens integritet ej sättes i fara eller tillintetgöres. U. N. konungen hyser så mycket mindre någon tvekan att förena sig i dessa åsigter, som den Storbritanniska regeringen varit i tillfälle att finna hurusom, sedan lång tid tillbaka, de af Tyskland framställda anspråk varit H. M. en orsak till allvarsamma bekymmer, äfvensom H. M. förutsett att de makter, hvilka undertecknat fördraget i London, en gång skulle nödgas befatta sig med bakenGrefve Manderström anmodar derefter ministern att taga noga reda på Englands, Frankrikes och Rysslands åsigter samt på telegrafisk väg meddela dessa, hvarefter K. M:ts ministrar i Berlin och Wien skulle — förutsatt att Frankrike och Ryssland ej hafva att framställa alltför betydliga invändningar — erhålla befallning att till dessa