Göteborgsposten – 4 mars 1863, sida 1

från det ena örat till det anda öfver den kala bjessan, hvil. ket gaf hans sysionomi en viss likhet med en gräfsvinshund— en envis, obeveklig men slug grafsvinshunds — en gräf, svinshunds, som ej kan öfverlistas af den skickligaste huadtjuf, som någonsin existerat. Ingen kunde någonsin säga sig ha träffot på hvad mar kallar den svaga sidan hos Harcourt Talboys. Han liknade sitt eget qvadratformiga hus hvars framsida vette åt norder och som ej var omhägnadt af något. I hans karakter fun: nos inga skugglika vinklar der skygd fanns mot den blän dande dagern. Han betraktade allt i förståndets klara sol glans, och ville cj se de mildrande skuggor, som skulle kunn: förändra och försköna förhållandenas skarpa konturerna. Jag vet ej om jag uttry eker rått bvad jag menar, när jag säga att i denna karakter funnos inga böjningar; bans själsriktning var rätlinig och den vände sig hvarken till höger eller ven ster så att de skarpa vinklarna afrundades. För honom va rätt rätt och orätt orätt. I hela hans lif, så utmärkt genom obarm hertighet som genom redlighet, hade han aldrig velat med gifva att omständigheter kunna göra hvad som är orätt min. dre svart eller försvaga det rättas kraft. IIan hade förskju, tit sin ende son, emedan hans ende son varit honom olydig och han var redo att förskjuta sin enda dotter för samm: orsaks skull fem minuter sedan hon gjort sig skyldig till cr sådan förbrytelse. Om denne rätlinige, hårdnackade. man kunde ha en så. dan svaghet som högmod, så var han helt visst högmodig öfver sin hårdhet. Han yfdes öfver den orubbliga envishet som hvarken kärlek eller medlidande, så vidt kändt var, kun