Göteborgsposten – 3 mars 1863, sida 1

— Det säger jag då att det är icke beskedligt af herri att taga stackars morfars egen älskling från bonom, utropad mrs Plowson hastigt med så mycken harm, som respekter tillät. Tyst, mrs Plowson, svarade den gamle mannen i cr ömklig ton, mr Aulley förstår det bäst. Jag har — jag har icke många år att lefva; jag skail icke länge vara nå gon till besvär. Tårarna runno långsamt mellan de smutsiga fingrarna, som han höll öfver sina blodsprängda ögon, när han sade detta. — Gud vet bäst att jag aldrig gjort er vän något ondt, sade han, när mrs Plowson och Georg aflägsnat sig, eller ens önskat honom något ondt. Han var en god svärson mot mig — bättre än mången son. Jag gjorde honom aldrig något ondt med uppsåt, sir. Jag — jag kostade honom kanske pengar, och det gör mig ondt. Men jag tror icke att han är död, nej det tror Jag verkligen icke, utropade gubben, i det hans hand föll från ögonen och han med ny bestämdhet betraktade Robert Audley. Jag — jag tror det icke, Hur — hur skulle han kunna ha dött? Robert besvarade icke den ifriga frågan. IIan skakade hufvudet sorgset och gick till det lilla fonster, som vette ut öfver den ödsliga platsen, der barnen lekte, och som var garnerad af en rad vildt vexande geranier. Mrs Plowson kom tillbaka med lille Georg, som var insvept i en kappa och en ytterbalsduk, och Robert tog gossen i banden.