Göteborgsposten – 3 mars 1863, sida 1

——— : 2 8 — tristigheterna mellan Tyskland och Danmark. Hr Järta ålägges derföre att för k. preussiska regeringen uttrycka den tillfredsställelse hvarmed Sverige skulle se om denna regering för sin del ville bidraga att underlätta antagandet af ett tillfredsställande sätt till lösning af denna fråga hvars vigt för Sverige är uppenbar och hvars tillfredsställande uppgörelse vore för oss angelägen i mer än ett asseende. Vår egenskap af Danmarks grannar och alli gifver oss rätt att öppet uttala detta intresse och vi hafva intet skäl att betvifla att uttrycket deraf skall af kabinettet i Berlin upptagas med välvilja och vänskap. Hr Järta anmodas att inberätta hvilket intryck detta meddelande gjort på baron v. Schleinitz. 3. Till K. Mi:ts Minister i London, grefve von Platen. Stockholm d. 29 Mars 1861. (Förtrolig). De underrättelser vi erhålla angående det sätt hvarpå hertigdömet Holsteins Ständer upptagit de förslag, som blifvit dem gjorda af deras Suverän, kunna icke annat än gifva Konungens regering anledning till de allvarligaste betraktelser? — så börjas denna mycket långa depesch. Grefve Manderström gör derefter rättvisa åt konungens at Danmark goda vilja att göra medgifvanden åt ständerna (rättigheten att få votera öfver sin andel i budgeten för 1861—1862) men beklagar att dessa såsom han pr telegraf erfarit blifvit förkastade i sin helhet, emedan grunden för dessa medgitvanden icke motsvarade Hertigdömets förväntningar och ej heller stodo i öfverensstämmelse med de af Tyska förbundet fattade beslut. Denna hållning, som öfverensstämmer så litet med den anda af försoning hvaruti H. M:t Konungens af Danmark förslag äro affattade och som förflyttar denna fråga på ett för hertigdömet Holstein lagligen otillgängligt område, erbjuder åtminstone den fördel, att den belyser ställningen och tydligt utstakar den enda väg som hädanefter kan beträdas för att vinna ett slut på de stridigheter, hvilka sedan allt för lång tid tillbaka egt rum mellan Danmark och Tyskland och som utgöra en ständig fara för den allmänna freden i Europa och särskildt Nordens lugn. Deraf följer ovedersägligen i främsta rummet, att hvarje ytterligare försök att reorganisera danska monarkien på basis af en för alla dess delar gemensam konstitution hädanefter måste öfvergilvas, såsom varande omöjligt att utföra, och vidare att hvarje försök till en direkt öfverenskommelse med Holstein skulle blifva fåfängt, samt att det är mellan Danmark och Tyska Förbundet som frågan måste slitas. Men, som det tyckes vara omöjligt att en uppgörelse i godo kan komma till stånd emellan två parter, hvilka utgå från fullkomligt motsatta åsigter, synes det — derest man vill undvika en olycksfull sammandrabbning — icke återstå annat än de makters bemedling, som äro mest intresserade uti att afböja en så bedröflig eventnalitet och som, genom förut ingångna förbindelser, förvärfvat sig rätt att vaka öfver upprätthållandet af Danska monarkiens integritet, hvilken nu allvarsamt hotas genom de illa dolda inkräktningsförsök, för hvilka den är utsatt. II. exc. öfvergår derefter till en belysning af tvistefrågans utveckling, de oupphörliga eftergitter Danmark gjort och de i jemnbredd med dessa stegrade anspråken från de tyska Hertigdömenas sida 0. 8. v. hvarefter det heter: Oaktadt konungens regering naturligtvis måste tveka att taga initiativet i en fråga, som likväl med afseende å dess följder, för densamma alltid måste vara af synnerlig vigt, tror den sig emellertid nu icke längre böra underlåta att fästa de emot Danmark vänskapliga makternas uppmärksamhet på det vådliga i den nuvarande ställningen och att använda sina bemödandenl