Göteborgsposten – 28 februari 1863, sida 1

han slog sitt hufvud med sina grå händer och gunga le fram och tillbaka i sin stol. Hans matta händer darrade icke längre — de voro styrkta genom en konvulsivisk kraft. — Jag tror, sade Robert, med samma högtidliga, obarmhertiga röst, att min vän icke rest från Essex, och jag tror att han dog d. 7 sistl. september. Den olycklige gubben, som ännu slog sina händer mot sitt tunna gråa hår, gled ned från stolen på golfvet och kröp till Roberts fötter. — O nej, nej — för Guds skull icke så! skrek han hest. Nej, ni vet icke hvad ni säger — ni vet icke hvad ni vill jag skall tro — ni vet icke hvad edra ord betyda. — Jag vet hvad de innefatta endast alltför väl — så väl som jag ser att ni gör det, mr Maldon. Gud bjelpe oss! — O! hvad gör jag? hvad gör jag ? mumlade den gamle mannen matt, och derefter reste han sig upp med möda, rätade på sig, och med en hållning, som icke förmärkts hos honom förr, och som icke saknade en viss värdighet — den värdighet, som alltid åtföljer obeskriflig olycka, i hvilken form den än framträder, sade han: — Ni har icke rätt att komma hit till en man, som har druckit och icke är sig sjelf mäktig. Ni har ej rätt dertill, mr Audley. Till och med polistjenstemannen, som — som — Han stammade icke, men hans läppar darrade så häftigt att deras rörelse tycktes sönderbryta orden. — Polistjenstemannen, säger jag, som arresterar en tjuf — eller en — Han afbröt sig för att torka sina läppar och sökte hålla dem