Göteborgsposten – 28 februari 1863, sida 1

förstör en eller annan scen. Må man derföre icke undra på om så äfven varit tillfället hos oss. Men med undantag af dessa svaga punkter, har operan gifvits så väl, att hvarochen, som icke haft obilliga anspråk eller besökt teatern med en föruttattad animositet mot de uppträdande eller deras prestationer, måst hafva allt skäl att vara belåten med utförandet. Också tro vi att operan vunnit allmänt bifall (med undantag naturligtvis af de alltid malcontentas), men dertill bar onekligen dess eget värde i musikaliskt och dramatisk hänseende vida mera bidragit än utförandet. Att beskrifva den herrliga musiken i sin helhet eller i sina detaljer, vilja vi icke försöka, men tillåta oss deremot att här anföra ett yttrande at den bekante Erik Bögh om samma opera vid dess uppförande för någon tid tillbaka på Köpenhamns teater. Bögh säger: -Det är endast med knapp nöd, som ordet kan gifva en svag beskrifning om ett med penseln utfördt mästerverk; en storartad tonmålning kan deremot alldeles icke återgifvas i pennteckning, och då det högsta som vi skulle kunna ernå vid ett försök i denna riktning blefve att uppstapla en sådan mängd af italienska glosor och andra musikaliska termer, att våra läsare skulle blifva slagna med häpnad öfver vår lärdom. i stället för öfver kompositörens genialitet, vilja vi derföre inskränka oss till en enkel upplysning, hvilken måhända kan hafva ett visst värde för dem som icke förut känna operan: musiken är hvarken af det slag, som mången kallar vacker, derföre att man känner den utantill, eller af det slag, som så många andra kalla gediegen, dersöre att ingen enda musikalisk sats blir hängande i örat, huru ofta man än hör den. Musiken till Wilhelm Tell skall man kunna höra gång efter annan och för hvarje gång hafva ökad njutning; men redan första gången skall den anslå hos en hvar, som har öppet öra och sinne för musik. Det är icke med den som med kaviar, cigarrer och en hel del af den lärda musiken, att den fordrar öfning eller affektation för att kunna njutas med nöje; men ännu mindre qvarlemnar den oangenäma minnen, såsom t. ex. svensk punsch, franska romaner eller Offenbachska operetter, och den skall derföre säkerligen länge sortsara att samla och fängsla vår musikälskande publik. Bland dem som här uppträdt i operan, intager hr Otto, som utfört titelrollen, främsta rummet. Den musikaliska delen af partiet utgöres mest af recitativer och delaktighet i kombinerade nummer, och båda dessa delar passa bättre för hr Otto än lyriska solosånger. Om mot åtskilliga bland recitativerna med skäl kan anmärkas att de icke utföras nog distincta och säkert, torde detta böra skrifvas på räkning af dels deras höga läge och dels deras dramatiska betydelse, hvilken snart sagdt betingar att de skola mera framsägas än sjungas. Hvad den dramatiska framställningen af Tell för öfrigt angår, förtjenar hr Otto mycket beröm. Han har synbarligen med intresse och omsorg satt sig in i karakteren och det är första gången man om honom kan säga, att man här icke ser hr Otto utan den han skall framställa. De effektfulla scenerna i 3:dje akten utför han sannt och känsligt; i 1:a akten deremot förekommer ännu något af detta gravitetiska skridande på scenen, som är hr O. så eget i hans andra roller och hvilket han allvarligen borde bemöda sig om att undvika. Den andra i ordningen af de manliga rollerna i operan är Arnolds, men denne spelas rätt omanligt af hr Laske. Det är troligen för mycket fordradt att en god sångare tillika skall vara en god skådespelare, eftersom det så sällan finnes förenadt hos samma person, och om hr Laskes hållning på scenen förråder nybörjaren, torde detta ursäktas honom, som otvifvelaktligen icke genomgått någon skola; men Arnolds roll har dock ett ställe (vid underrättelsen om fadrens fängslande), der äfven en nybörjare, om han förmår fatta det sublima i momentet, bör kunna utveckla mera känsla och sanning än hr Laske ådagalägger. Hvad sången beträffar, presterar hr L. hvad man billigtvis kan af honom begära; hans röst är frisk och i de lyriska partierna behaglig, och