Göteborgsposten – 28 februari 1863, sida 1

stilla, men detta senare lyckades honom ej. — En Juf eller — en mördare — — Hans röst bortdog plötsligt vid det sista ordet, och endast genom rörelsen af hans darrande låppar kunde Robert förstå hvad han ville säga. — Ger honom varning, fortfor han, så att han ej skall säga något, som kan kompromettera honom eller — eller — andra. La — lagen är så pass barmhertig — mot en — en misstänkt brottsling. Men ni, ni kommer hit i mitt hus och det då — då — mot mina vanor —som alla menniskor kunna säga er äro nyktra — ni kommer då ni ser att jag icke är mig sjelf mäktig — begagnar ni er af tillfället — och — och skrämmer mig — och det är icke rätt, sir — det är — Hvad han ämnade säga bortdog i de oartikulerade flåsningar, som hotade qväfva honom, och i det han sänkte hufvudet ned mot bordet, gret han högt. Kanhända att bland alla de det husliga eländets bedröfliga uppträden, som uppförts i dessa tarfliga och otrefliga hus — i alla de hvardagslifvets bekymmer, i den grymma sorg, och de bittra förödmjukelser, som äro sattigdomens barn — hade der aldrig förut förekommit ett sådant uppträde som detta. En gammal man, som dolde sitt ansigte undan dagens ljus och snyftade högt i sin smärta. Robert betraktade denna plågsamma tafla med ett hopplöst och medlidsamt ansigtsuttryck. — Om jag vetat detta, tänkte han, skulle jag ha skonat honom. Det hade kanske varit bättre att skona honom. Det torftiga rummet, smutsen, oredan, den gamle mannens gestalt med det grå hufvudet lutadt mot den orena du