Göteborgsposten – 28 februari 1863, sida 1

ken bland en dälig middags hoprörda qvarlefvor, öfvergingo till ett oredigt virrvarr för Roberts ögon, när kan tänkte på en annan man, lika gammal som denne, men vidt skild från honom i hvarje annan egenskap, som framdeles kunde komma att erfara samma ångest eller en ännu bittrare och utgjuta kanske ännu bittrare tårar. Det ögonblick då tårarne stego i hans ögon och fördunklade allt bedröfligt, som omgaf honom, var tillräckligt långt att återföra honom till Essex och visa honom bilden af hans af dödsängest och vanära gripne farbror. — Hvarföre fortfar jag med detta? tänkte han. Hvad jag är obarmhertig och hvad jag drifves framåt utan förbarmande! Det är icke jag sjelf som bestämmer vägen — det är handen som lockar mig framåt på den mörka väg, på hvars mål jag ej vågar tänka. Detta tänkte han och hundrade gånger mer, medan den gamle mannen satt med ansigtet alltjemt doldt och kämpande med sin ångest, men utan att kunna qväfva den. — Mr Maldon, sade Robert Audley efter en paus, jag ber er icke förlåta mig hvad jag gjort er, ty jag är öfvertygad att detta skulle händt förr eller senare — om icke genom mig så genom en annan. Det finnes — Han dröjde tvekande ett ögonblick. Snyftningarna upphörde icke; de voro än låga, än höga, frambrytande med häftighet eller bortdöende för ett ögonblick, men de upphörde icke. — Det finnes, fortfor han saker, hvilka, som man säger, ej kunna döljas i längden. Jag tror att det ligger sanning i det ordspråket, som härstammar från den gamla verldsvisdom, hvilken man hemtat ur erfarenheten och ej ur böcker. (Forts.)