Göteborgsposten – 26 februari 1863, sida 1

pa sig fram till ryktbarhet, hafva derfore äfven oftast nödgats att söka sig in på andra banor, för att inom embetsverken, inom skolan eller kyrkan vinna den utkomst, som genom ett uteslutande egnande åt vitterhet och litterära arbeten icke af dem skulle kunnat ernås; och de hafva då oftast på bekostnad af den verksamhet, till hvilken de voro kullade, i för dem och deras andes sträfvanden främmande görvmål, köpt sig den ekonomiskt oberoende ställning, de annars icke skulle hafva kunnat vinna. Andra åter, afskräckta af de förras exempel och kännande alltför lifligt att deras själ icke skulle kunna böja sig under oket, hafva föredragit att, så godt sig göra lät, lefva af sitt arbete, visserligen ett bekymmersamt lif, der nöden alltför ofta förjagade sånggudinnan, men dock ett lif i så måtto fritt, att de derunder, ostörda at andra sysselsättningar, fingo egna sig åt hvad de kände utgöra deras verkliga kallelse. Men under det arbetet, i den striden med behofvet, med bekymren, har också mången högt begåfvad ande gått under, mången annan har råkat på afvägar, och i ena som andra fallet hafva blad, som kunnat blifva en prydnad i Sveriges skaldekrans, för tidigt vissnat och fallit. — I länder, rikare och mera befolkade än Sverige, har en litteratör vida lättare att arbeta sig igenom de första, svåraste, åren af en författares lif, och sedan han lyckligen genomgått dem och vunnit ryktbarhet. då har han vanligen äfven samtidigt förvärfvat en förmögenhet, som sätter honom i tillfälle att lefva ett oberoende lif samt att fortfarande och uteslutande egna sig åt sin litterära verksamhet. Men detta oaktadt se vi dock att i dessa länder, England, Frankrike, Belgien, till och med Danmark, Staten ansett det för sin pligt, att med stipendier och rese-understöd bispringa unga lofyande litteratörer, funnit det med sin egen ära öfverensstämmande att medelst tilldelande af pension erkänna de förbindelser, i hvilka folken stå till den fullbildade skalden och skriftställaren. Exempel saknas väl icke alldeles på att man äfven i Sverige, någon gång, visat sig omfatta samma äsigt — vår nyligen bortgångne häfdaforskare Strinnholm åtnjöt nemligen en årlig pension al 2,000 R:dr R:mt — men då ett dylikt understöd blifvit gifvet, har det skett på grund af särskild framställning till Rikets Ständer, och följden deraf har varit att understödet fått karakteren af en nationalbelöning, hvarföre det icke heller kunnat komma i fråga att begära ett sådant understöd för någon annan än den, hvars rykte redan vore oomtvistadt, men hvars litterära verksamhet då kanske också redan nått sin kulminationspunkt. Med den vördsamma framställning jag kännt mig manad att göra, afser jag att fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på dessa nu vidrörda förhållanden samt att föreslå en åtgärd, lämplig, enligt mitt förmenande, att befria Staten från den förebråelse man synes kunna göras den för bristande intresse för Sveriges vitterhet och dess idkare. Detta kan ske genom att Rikets ständer till Kongl. Maj:ts förfogande anslå å ordinarie riksstat en summa, af hvilken Kongl. Maj:t, uppå vederbörandes förslag, må ega att, dels tilldela en eller två vitterhetsidkare af erkänd ryktbarhet och förtjenst och hvilka uteslutande egnat sig åt litterära arbeten, pensioner att för lifstiden innehafvas, dels åt yngre litteratörer af lofvande anlag anvisa slihendier, att af dem innehafvas under 2 a 3 år, dels slutligen anordna rese-stipendier. Förslag å dem, hvilka at sådana pensioner eller stipendier komma i åtnjutande, synes mig lämpligast böra upprättas af den instilution, som redan nu har sig anförtrodd vården af Sveriges skönlitteratur, och hvarigenom denna institution — Svenska Akademien — äfven skulle blifva i tillfälle att kraftigare hägna Sveriges vitterhet än de ytterst små medel, öfver hvilka hon nu förfogar, kunnat medgifva henne att göra det. Åt Akademien torde Kongl. Maj:t äfven lämpligast kunna uppdraga att uppgöra förslag till de allmänna grunder, enligt hvilka stipendierna skulle innehafvas Då jag således vågar hos Rikets Ständer göra vördsam framställande om beviljande af ett årligt anslag af 6,000 R:dr R:mt för att i uppgifvet ändamål af Kongl. Maj:t användas, nekar jag icke att jag dermed närmast afsett att bereda Kongl. Maj:t och Rikets Ständer tillfälle att åt en af vårt lands mest framstående och uppburne skalder på samma gång gifva ett erkännande af de stora förtjenster han under ett sjelfständigt, oafbrutet och sträfsamt arbete, uteslutande i vitterhetens tjenst, inlagt om densamma och på samma gång bereda honom utväg att sorgfritt fortsätta sin hedrande verksamhet. Väl hade det kanske varit enklare att föreslå, det den pension, som efter en annan Svenska Akademiens ledamot, Herr Strinnholm, blifvit Statsverket besparad, måtte blifva tilldelad Byrons frejdade öfversättare; men då samma mål kan ernås genom den af mig nu föreslagna åtgärd, och jag anser det rätt och billigt samt med Statens värdighet öfverensstämmande, att den för vitterheten och dess idkare gör hvad den redan och sedan lång tid tillbaka, med så mycken framgång, gjort för vetenskapsmannens och konstnärens bildning och utkomst, hemställer jag härmed vördsamt, att Rikets Ständer ville å 8:de Hufvudtitelu uppföra ett anslag af Sex tusen Rdr R:mt är