Göteborgsposten – 26 februari 1863, sida 1

den klaraste tonen och den friskaste sången, ty någon kroppslig gödning har ej af honom gjort en missmodig och hypokondrisk hemorrhoidalpatient. Och ej nog med deras egen åsigt i afseende härpå, dessa den friska sångens gynnare tveka ej ens att vilja på historisk väg bevisa, det skalderna alltid hatt den lotten, att lefva som liljan på marken och sogeln i luften; och då det oaktadt Sverige ej står efter något annat land i hvad skaldekonstens skapelser angår, så bör man ej heller nu söka att bryta mot en så god tradition, hvilken äfven har den egenskapen att förorsaka de minsta omkostnaderna. Men slå väl dessa historiska slutledningar rätt i spann? Har det ej tvärtom visat sig, att ju mera skaldekonsten varit gynnad, desto herrligare alster har den frambragt. Från urminnes tider har den nordiske barden varit en kärkommen gäst vid konungarnes och höfdingarnes bord, liksom han i kriget stod närmast deras sida, för att med sin sång föreviga de utförda bedrifterna. Under medeltiden var sångarn såväl borgherrns som borgfruns gunstling, och skaldens visor ljödo såväl i sorgens som i glädjens stunder, såväl i kärlek som i hat — och den omständigheten att våra herrliga svenska folkvisor, hvilka bevisligen mest härstamma från den tiden, och från de högre kretsarne under tidernas lopp trängt ned till folket, samt på dess läppar bevarats, för att ännu i vår tid med begärlighet uppsamlas af musikens idkare och åter bli de bildade klassernas egendom, — den omständigheten visar bäst, att den svenska sången ej led deraf att sångarne lefde godt och utan brödbekymmer. Först med Stjernhjelm och Dalin uppvaknade den en lång tid inslumrade sången, och båda dessa voro ju väl aflönade män, den senare mest för sitt skaldskaps skull. Under Gustaf III ljöd sången åter i rika toner, men — varmt omhuldad och understödd af den snillrike konungen, som sjelf åt sig bevarat ett namn i vitterhetens häfder. Bellman drog ju årlig lön som konungens hofsekter, utan att egna en dags arbete åt sjelfva sysslan, Kellgren åtnjöt ansenligt understöd af den frikostige konungen, Lidner bestods ju resa och uppehälle i Paris med utsigt till en lysande framtid, om han sjelf kunnat beherrska sina dåliga passioner. Leopold åtrönte det understöd konungen kunde gifva honom. Sjelfva den frisinnade och allt annat än rojalistiske Thorild uppmuntrades af konungen. Läsaren må dock ej misstyda oss och anse, att det blott var Gustafs gifmildhet, som väckte upp sångarnes skara rundtomkring honom j; denna skulle, vi äro de första att medgifva det, haft ett motsatt resultat mot hvad den haft, om ej konungen sjelf uppskattat sången och älskat det fosterländska uti den. För senare tider torde det vara tillräckligt att påpeka, det Nicanders bästa alster förskrifva sig från den tid då han åtnjöt d. v: kronprinsen Oscars välvilja, att Tegnr skref sin herrliga Frithiofs Saga!, sedan han redan kommit i en jemförelsevis oberoende ställning, samt hunnit efter klassiska mönster fullt stadga sin smak, att likaså Geijer diktat utan brödbekymmer — för att vi skulle tro oss hafva lemnat tillräckliga historiska bevis af att vitterhetens idkare kunna sjunga och sjunga bäst, äfven om de ej lida nöd. Med brödbekymren måste ju alltid följa sträfvan efter att kommaifrån dem, diktaren begagnar sin födkrok, sin lyra, och sjunger för maten, kanske för en kalf till julen?, ju tjockare volym han lemnar, desto mera betalar den okritiske förläggaren, som sjelf är affärsman och vill ha valuta för sina penningar — huru mycket sammanrafsadt kram har ej sålunda den arme diktaren fått med sin utmattade pegas köra A ————