Göteborgsposten – 25 februari 1863, sida 1

— och derföre gick jag till mrs Maloney för att få nyckeln Men så snart jag fick se läsarne i era rum sa ja till mig sjelf: herrns läsar äro som de ska vara — knappast er enda af alla herrns låsar behöfva lagas, — Men ni blef der en half timma, — Ja, för der var en lås, som var i olag — den son är i dörren närmast trappan, och den tog jag af och gjorde ren hvarefter jag satte den på igen. Jag vill inte ta något a er för det, och jag hoppas ni är god och förlåter missta. get — jag har drifvit denna rörelse tretton år till näst: juli, och — — Något sådant har förmodligen aldrig förr händt, sade Robert allvarligt. Nej det är verkligen en besynnerlig affär som troligtvis icke är möjlig hvar dag. Ni roar eri qväll, mi White, ser jag. Ni har haft ett lönande arbete i dag — er lycklig träff, och nu firar ni den, eller hur? Robert Audley såg skarpt på mannens mörka ansigte när han sade dessa ord. Lässmeden såg icke illa ut, och han behöfde icke skämmas för sitt ansigte, om icke för at det var smutsigt, och detta är något vanligt, som IIamlets moder säger. Men det oaktadt slog mr White ned sina ögon för den unge advokatens lugna forskande blick och han stammade några ursäkter om sin fru och sin frus grannar, och om portvin och sherry med så mycken förlägenhet som om en hederlig handtverkare i ett fritt land icke hade rätt att roa sig i sitt eget rum utan mr Robert Audleys till. låtelse. Robert afbröt honom genom en vårdslös nick. — Var god och ursäkta er icke, sade han. Jag se