Göteborgsposten – 23 februari 1863, sida 1

sade hon, hvilker — Hvilken morgon, mr Audley morgon I — Ja, det må ni säga ? Hvarför bar ni rest ut i ett sådant väder, Lady Audley? — Emedan jag ville nödvändigt råka er. — Verkligen ? — Ja, sade mylady med stor förlägenhet målad i henneg anletsdrag. i det hon I-kte med knappen på sin ene handske och nästan höll på att rifva den af, ja, mr Audley, jag insåg att ni icke blifvit behandlad väl; att — att ni hade, kort sagdt, skäl att klaga och att ni hade anspråk på en förklaring. — Jag önskar ingen förklaring, lady Audley. — Men ni har ratt att fordra en, svarade mylady lugnt. Hvarföre skola vi vara så ceremoniösa mot bvarandra, min käre Robert? Ni trifdes väl på Audley Corut; vi voro glada öfver att få behålla er der, men min käre dumme man fick den narraktiga ideen att det är farligt för hans lilla hustrus lugn att ha en tjugoåttaårig nevö, som röker cigarrer i hennes boudoir. Och så blef vår lilla trefliga samiljecirkel sprängd. Lucy Andley talade med denna egendomliga barnsliga liflighet, som tycktes så naturlig hos henne. Robert blickade nästan sorgset på hennes strålande och lifvade ansigte. — Lady Audley, sade han, Gud förbjude att ni eller jag någonsin låter min farbrors ädla hjerta känna hvad sorg eller vanära är. Bättre då kanske att jag är ur huset — bättre då kanske att jag aldrig kommit dit. Myladys ögon bade varit fästade på elden, medan hen