Göteborgsposten – 23 februari 1863, sida 1

— Detta är lifligt, sade han, för den som är van vid Temple Bars lockelser. När han såg huru snöflingorna föllo allt tätare och haetigaro på den ensliga vägen, observerade han till sin för undran en brougham, som körde långsamt uppför backen. — Jag undrar hvem den stackarn är, som är af nog rastlöst sinnelag att ej kunna stanna hemma på en sådan morgon som denna, mumlade han, i det ban återvände till sin lanstol vid brasan. Han hade endast sutit några få minuter, när Phoebe Marks kom in för att anmäla Lady Audley. — Lady Audley! Var god och bed henne komma in. När Phoebe gick ut för att föra den oväntade gästen in, mumlade han mellan tänderna: — Ett oriktigt drag, mylady, ett, som jag aldrig väntat af er. i Lucy Audley var strålande skön på denna kalla och snöiga januarimorgon. Andra menniskors näsor angripas obarmher:igt af den bistre iskonungens hårda fingrar, men icke så myladys; andra menniskors läppar bli blableka af den bistra kölden, men myladys mun var äfven nu lik en rosenknopp genom sin friska, yppiga färg, sin leende skönhet. Hon var insvept i den sobelpels, som Robert köpt åt benne i Ryssland, och hon hade en muff, som förekom den unge mannen lika stor som hon sjelf. Hon såg ut som ett litet spädt hjelplöst barn, och Robem betraktade henne med en skymt af medlidande i blicken. när hon nalkades kaminen der han stod och värmde sina små handskbeklådda händer vid elden.