Göteborgsposten – 21 februari 1863, sida 1

——— —— 2— dring i ett länge öfverklagadt missförhållande. I en tid som vår, då så mycket talas om och också göres sör solkupplysningen, borde man ej slå döförat till i ifrägavarande sak. Skarpskyttekårens i sitt slag beundransvärda musikafdelning har under veckan återigen skänkt oss nöjet af en soiröe. De blygsamma unga männen annonsera ej dessa offentligen, utan sprida endast på enskild väg tillträdeskorten, hvilka betalas med det särdeles billiga beloppet af 1 rdr. Defta oaktadt har inkomsten varit sådan, att de vid förra soiren blåste tillsammans en tredje bastuba och förmodligen vid denna åtskilliga instrumenter för det tilltänkta uppsättandet af fullständig janitscharmusik. Man finner nu af tidningarne, att våra små läckra rödspottor, tack vare jernvägen, börja förirra sig ända upp till Gefle, der de med en ovanlig undran blifvit mottagna, alldenstund man der förut ej hade sett annat än runda fiskar. Som ersättning har Norrland börjat sända oss vildt till ett jemförelsevis godt pris, så att man nu härstädes har tillgång till ripor hvarje dag. Då de platta rödspottorna plöjde Kattegats vågor och de snabbfotade riporna hastade mellan de norrländska tufvorna, kunde de ej gerna drömma om de färder de sålunda efter sin död skulle få göra. Polska revolutionen sysselsätter för närvarande sinnena, men en annan revolution har utbrutit i Frankrike, hvilken på en gång torde komma att ändra våra dansant sociala förhållanden. Sistlidne tisdag gaf nemligen ett af säsongens i Paris lejon, le prince de la Moskowa, en lysande bal, vid hvilken skulle förekomma en blomsterdekoration af den mest beundransvärda beskaffenhet, till hvilken de parisiska hortikultörerna skulle bidraga med sina mest charmanta skatter. Det var dock ej detta, som skulle alstra revolutionen. Nej det var det lilla tillkännagifvandet å invitationskortet att man skulle samlas kl. 10 för att först intaga souper och sedan börja dansen. Huru djupt denna reform kommer att inverka på våra förhållanden, är ännu omöjligt att förutse, men man torde dock kunna antaga, att en revolution står för dörren, såväl till danssalongen som matsalen. Värdinnan skall nu ej mera pina sina gäster under flera timmar för att skaffa dem aptit för anrättningarne vid soupern, och de icke dansanta, hvilka endast äro matgäster, skola numera ej behöfva att oroligt gå och titta på sitt fickur. Man skall nästan med en viss fru kunna till sin betjent utropa, såsom svar å frågan, när skall det hemtas, nu genast! Alla konvenans-dansar skola försvinna, men å andra sidan skall man ej känna sig mätt på dansen, utan — före densamma. Åtskilligt af sällskapslifvets poesi skall dock derigenom försvinna, och den motion, som dansen erbjuder, måhända blifva för stark. Den så högt värderade kottiljongen på maten blir en saga och den berusande första valsen blir en simpel matsmältningsoperation. Hvarthän detta i längden skall leda, ligger ännu förborgadt i gudarnes knän, men att en revolution förestår, det är ganska säkert. En annan revolution, som dock troligen kommer att gå upp i rök, är det nyaste försöket att uttränga cigarren. Men hvad skall då ersätta densamma? Jo — pitprops! Då man såg dessa ofantliga högar af pitprops, hvilka under förra året belamrade våra kajer 0. 8. v., hvem skulle då ha trott, att dessa så mycket omskrifna kubbar skulle komma att blifva ett surrogat för cigarren? Ja, kan man tro det ännu? Emellertid ser man stundligen personer med sin pitprops i munnen vandra sin stråt framåt. Ätt hafva en 3 alns lång grankubb i munnen skulle dock äfven