Göteborgsposten – 21 februari 1863, sida 1

—— —— ———0 vade nåsta ögonblick utför den branta landsväg, som förde till Audley Court. Phoebe Marks gick till fönstret och såg efter pojkens mörka gestalt, som ilade bort i vinterskymningen. — Om något ondt ligger i hans ide att komma hit tänkte hon, så får mylady åtminstone veta det i tid. Phoebe bar sjelf den välordnade thebrickan och det lilla öfvertäckta fatet med skinka och ägg in till sin oväntade gäst. Hennes ljusa hår låg i släta flätor, och hennes ljusgrå klädning satt lika väl som förr. Samma obestämda färg rådde i hennes utseende och hennes drägt; inga granna rosenfärgade band, ingen frasande sidenklädning betecknade henne som en välmående värdshusvärds bustru. Phoebe Marks var en menniska. som aldrig förlorade sin individualitet. Tyst och förbehållsam tycktes hon sluta sig inom sig sjelf och icke låna någon af den yttre verldens färger. Robert betraktade henne tankfullt, medan hon dukade bordet och drog det närmare kaminen. — Det är en qvinna, tänkte han, som förstår att bevara en hemlighet. Hundarne kastade misstänksamma blickar på mrs Marks lugna gestalt, som smög knappast hörbart omkring i rummet från thskannan till thekanistern och från den till den sjudande kitteln. — Var god och slå i ths till mig, mrs Marks, sade Robert, i det han satte sig i en tagelstoppad länstol, som slöt sig så tätt kring honom, som om snickaren tagit mått af honom för densamma.