Göteborgsposten – 21 februari 1863, sida 1

gare stodo der åter med sviket hopp, och våra ölbryggare, hvilka i det längsta hoppats att vintern dock skulle kunna skänka en enda isbit, hafva redan börjat vidtaga åtgärder för att från annat land införskrifva denna nödvändiga vara. Sverige, det kalla landet högt upp vid polen, skall således i år behöfva importera is. Detta synes vara ej så litet bakvändt, helst man vill hemta densamma från våra bröder hinsidan Kölen, från hvilket håll man eljest endast väntat sig värma. — Lärkorna slå i skyn, svärmande öfver grönskande tegar och uppspirande sippor, och likväl vill man spå oss, att nu skall vintern komma. Må den så ock göra; vi hafva alltför länge beredt oss på densamma och blitvit gäckade; var derföre så god, herr Vinter, stig mans på och frukta icke för den skrifvelse som härvarande exporthus afsändt till direktionen öfver Trollhätte kanal om denna senares öppnande. Under den förflutna veckan hafva vi upplofvat en verklig sestdag, nemligen i tisdags, då medborgare af alla klasser sökte uttryck åt sin tacksamhet för och tillfredsställelsemed det kgl. representationsförslaget. Det storartade fackeltåget var af en ovanligt hög odlig art, och det jubel, som lefveropet vid dess slut framkallade, var så manstarkt och intensivt, att man sedan långa tider tillbaka ej här vet sig hafva hört dess like. Den ofantliga menniskomassa, som under tåget uppfyllde gatorna och torgen, vittnade dessutom om huru saken här af alla blifvit uppfattad. För fackeltågets arrangering står man främst i förbindelse hos musikdirektören Sandström, friv. brandkårens chefer hrr Johnson och Graf samt hr A. F. Ericson j:r. Om de båda tillställningarne å Börsen och å Bloms sal hafva tidningarne redan lemnat utförliga redogörelser, och krönikeskrifvaren inskränker sig derföre till meddelandet af det allmänna omdöme han hört uttalas, neml. att man för 4 rdr kan arrangera en minst lika lyckad tillställning som en för 20 rdr. Skulle så hafva varit, är denna erfarenhet god att hafva för framtiden. Krönikeskrifvaren anser sig böra åter påpeka ett förhållande, hvarom han visserligen förut ordat, men hvaruti dock ingen ändring vunnits. Han har nemligen från många håll förnummit klagomål öfver det ogenomträngliga mörker hvaruti vår stad försättes hvarje morgon på slaget fyra, hvilket att döma efter beskrifning, fullkomlingt torde kunna mäta sig med det sorgligt ryktbara egyptiska. Det är isynnerhet till stort men dels för det arbetsfolk som om morgonen skall söka sig väg till staden och dels för dem, hvilka skola resa med morgonbantågen; och då i staden boende och der således fullkomligt hemmastadda personer endast med största möda kunna lotsa sig fram, huru mycket svårare skall detta ej falla sig för främlingar, hvilka måhända endast en eller annan dag vistats här. Saken skulle betydligt hjelpas om till exempel hvar femte eller tillochmed endast hvar tionde lykta förblefve brinnande, emedan man då åtminstone hade någon ledstjerna i mörkret-; och hvad specielt vägen till Jernbanestationen beträffar, kunde ju alltför väl de å Jernvägstorget placerade lyktor tändas en half timma före tågets afgång. Vi nalkas nu de dagar, då åtminstone vid den tid på morgonen då bantågen afgå, det på högre ort är sörjdt för att nödig upplysning ej saknas, och vår påstötning kunde måhända derföre nu anses för öfverflödig; men dels dröjer det ännu åtskilliga veckor innan det ir ljust kl. 4 på morgonen, dels har krönikeskrifvaren ansett det vara klokare att söka förekomma olyckor — och att flera sådana varit på väg att inträffa har han sig bekant — än afvakta dem för att sedan företaga än-i