Göteborgsposten – 20 februari 1863, sida 1

och kalaser, under det barnens uppfostran ! tanklöst öfverlemnades åt guvernanter och informatorer. Slutligen började några bildade qvinnor få ögonen öppna för dessa olyckliga förhällanden, och några män, med klar och öppen blick för sosterlandets väl och det ädla i den moderna civilisationen, anade med bäfvan, tilll: hvilka förderfliga konseqvenser detta skullel; leda. Landets snabba materiela utveckling hade ändrat en mängd förhållanden, så attl: lefnadskostnadernas dyrhet ofantligt stegrades: utan att genast en stor del mäns af de bildade klasserna förvärfskällor i samma förhållande ökats. Qvinnan var utan förmåga att verkligt gagna i hemmet, hennes uppfostran hade fått en annan riktning — och hvad var naturligare, än att man med skäl kunde hos de bildade klasserna befara en allt större olust för giftermålet, som dock utgör samsundets egentliga basis och vilkoret för dess sanna utveckling, — ett exempel, som, kontagiöst som hvarje dylikt exempel, snart skulle sträcka sig vidare, och sålunda möjligen framkalla ett olyckligt sedeförderf. Att dessa farhågor ej voro utan sin sanning, att för dem tillochmed som stöd kunde åberopas ovederläggliga statistiska siffror, det har ett af vår tids mäktigaste och mest omfattande snillen, afl. biskop Agardh, på ett slående sätt visat. Och nu börjades ändtligen den reaktion till något bättre häri, hvaraf frukterna redan visa sig för våra ögon, då vi verkligen vilja se och äfven erkänna dem. Det öfvergick kanske till en modern paroxysm att vurma om qvinnans rättigheter, hvilken efterlemnade en viss slapphet; men stöten var gifven, den rätta riktningen intagen: qvinnans förvärfsrätt vidgades i någon mån och, hvilket var hufvudsaken, hennes uppfostran blef allvarligare. Med samma den qvinliga uppfostran väl erhållit denna riktning, var det äfven naturligt, att fordringarne af utvidgade rättigheter för hennes yttre verksamhet måste bli större, på samma gång äfven rättvisan böd det. Och det gläder oss derföre verkligen att finna, det man vid innevarande riksdag tyckes vara hugad att handla med kraft härutinnan. Ekonomiutskottet har, såsom bekant, förordat, att qvinnan må kunna utses till vissa för henne lämpliga befattningar, t. ex. vid telegrafen, posten ete. Och det finnes ej skäl att antaga, det icke ständerna skola gifva sitt bifall åt detta utskottets tillstyrkande. Men ännu qvarstår i vår lag isynnerhet en obillighet, ett orättvist påbud för qvinnan, nemligen förbud för henne att vara sin egen giftoman. Det nesliga, för att icke säga grymma, som ligger uti denna medeltidsqvarlefva i betraktelsesättet, då det gäller qvinnan, kan ej förnekas. Ej heller kan det bestridas, att denna paragraf icke motsvarar qvinnans nuvarande ställning till, om vi så få säga, sig sjelf, samhället och staten. Den allvarligare riktning hela hennes uppfostran erhållit berättigar henne att intaga ståndpunkten af en fullkomlig sjelfverkande och fri, förnuftig varelse. Och huru mycket bör ej så vara förhållandet i angelägenheter, som endast röra henne sjelf, hvilka icke på något sätt ingripa i det allmänna! Såsom en dylik angelägenhet betrakta vi det ännu i lagen qvarstående förbudet för henne, att vara sin egen giftoman. Det torde ej vidare behöfva ordas om det barbariska i en lagstiftning, som kan ännu i våra dagar hafva qvar en dylik missaktning för den ena hälften af menniskoslägtet. Vi vilja blott fästa allmänhetens uppmärksamhet derå, att motion om rättighet för qvinna, som fyllt 25 år, att vara sin egen giftoman vid innevarande riksdag. blifvit väckt. Att det stora flertalet inom ständerna skall skänka förslaget sitt bifall, torde väl kunna anses för gifvet, oaktadt säkerligen den bekante hr Erik Sparre ej skall underlåta, att nu upprepa samma särdeles dristiga invänning, som under senaste riksdag, nemligen att förslaget ej bör godkännas, emedan man då kan få bl. a. handelsexpediter in i samiljen, den nobla sparreska familjen. Riksdagsmannen af bondeståndet, August Carlbergs från Hallands län motion i ämnet, åt hvilken vi gifva vårt odelade bifall, är af denna lydelse: Då qvinnan, enligt nu gällande lag, anses vid 25 års ålder skicklig att sjelf vårda sina ekonomiska angelägenheter, hvilket förutsätter och fordrar ett förstånd, som kan göra sig gällande framför känslans ingifvelser, kan jag ej finna, hvarföre hon ej må, vid samma ålder råda sig sjelf i fråga om knytande af äktenskaplig förbindelse. Det är väl sannt att detta är en angelägenhet, i afseende hvarå hjertat bör ega sin stora bestämmelserätt, men hvarföre antaga, att qvinnan endast i detta fall skulle underlåta att anlita förståndet och begagna sig af de råd, detsamma erbjuder? Min ötfvertygelse är derföre, att familjens rätt och samhällets bestånd ingalunda skulle äfventyras, om qvinnan befriades från giftomannatvånget. DÅ samma gång iag anser en så