Göteborgsposten – 20 februari 1863, sida 1

fordringar påkallad. England, ett bland de ati familjens helgd djupast rotfästade samhällen, lemnar qvinnan frihet att vid 21 års ålder, utan inhemtande af föräldrars samtycke, ingå äktenskap. Mot detta exempel anfördes väl af en ledamot i Lag-utskottet vid sist hållna riksdag, att sedens makt i England supplerade en föreskrift, som saknades i lagen. Jag tror, att äfven i Sverige goda seder icke saknas och deribland minst den att barn söka och hörsamma sina föräldrars råd äfven i sådana fall, der lagen ej tvingar dem dertill. Man behöfver ej frukta, att föräldravördnaden skulle minskas, om föräldrarnes rätt att bestämma öfver dottrens hand och hjerta blefve inskränkt. Och det vore väl bedröfligt, om de sediga banden behösde tillknytas af lagstiftarens hand. Dessutom har giftomannainstilutionen ej till ändamål föräldravördnadens upprätthållande, utan låter försvara sig endast såsom ett skyddsmedel mot vådan af den unga qvinnans oerfarenhet. Begagnar deremot giftomannen sin rätt utöfver gränserna för dess bestämmelse, tillvinner han sig icke derigenom större aktning och tillgifvenhet af sin skyddsling, mutan månne icke tvärtom ett tvång mot en till myndig ålder kommen qvinna alstrade olydnad och aflägsnade den kufvade från den maktegande? Oss synes, i betraktande af qvinnans nuvarande ställning i samhället, nämnda våda mindre än detta själstvång, detta sönderslitande af den unga qvinnans lifligaste förhoppningar. Man har väl invändt, att giftomannärättens utöfvande icke innebure ett så tryckande tvång, då vederbörande ega rätt att till domarens pröfning hänskjuta frågan om besogenheten af giftomannens vägran, men vid sistlidne riksdag blef tydligt ådagalagt, huruledes det är för de unga kontrahenterna mera motbjudande att begagna sig af denna rätt, än att heldre tiga och lida. Långt ifrån att förtjena namnet af den välmente rådgifvarens kall, såsom lagutskottet vid nämnde riksdag antydde med frasen om erfarenheten, som välvilligt bjuder sitt råd åt den med de yttre förhållandena obekanta qvinnan, blir vid sådant förhållande giftomannaskapet en tvångsmakt till inskränkning af den sedliga friheten. Enär lagstiftaren ej bör annat än i de fall, då högsta nödvändighet det påkallar, inskränka den frihet, samt lagen om giftomannarätt följaktligen, enligt min öfvertygelse, bör vara ett undantagsstadgande, afsedt för allenast qvinnor af den ålder, som berättigar till antagandet, att de möjligen skola utan tillräcklig pröfning följa känslan af sitt hjertas böjelse, får jag, med yttrande af den åsigt, att qvinnans ifrågavarande sjellbestämmande-rätt bör vara oberoende deraf, huruvida hon sjelf utöfvar sin myndighet i öfrigt, samt med åberopande af allt, hvad vid sista riksdag, uti de vid dåvarande lag-utskotts betänkande N:o 15 och utlåtande N:o 26 afgifna reservationer i afgifna syfte anförts, vördsamt föreslå : det Rikets Ständer ville besluta ett lagstagande af innehåll, att ogift qvinna, som fyllt 25 år, finge sjelf utöfva den rätt, som förut lagligen tillkommit hennes giftoman; dock att om mö gäller hvad i 6 Kap. 2 Giftermåls-Balken är stadgadt. pra