Göteborgsposten – 20 februari 1863, sida 1

— — ———— —— Rättvisa åt qvinnan. Det är redan en allmänt antagen sats, att en af de mest utmärkande och prydande egenskaperna för vårt tidehvarf är den verkliga aktning som visas qvinnan och den itver, hvarmed man söker att genom åt henne utvidgade rättigheter lägga i dagen, det man vet att rätt uppskatta hennes verkliga värde, såsom fritt tänkande och handlande, förnuttig varelse. Qvinnans eget medvetande af detta hennes berättigande inom det stora kristliga samfundet har äfven ej ringa höjt henne i egna ögon och dermed gifvit henne den viljofasthet och verksamhetslust, som hon förut, blott ett föremål för mer eller mindre tomt galanteri, och ett slags husgeråd, oftast icke visade, om ej möjligen i de länder, der den snillrika salongsdamen kunde i sin salong samla konspiratörer mot det bestående statsskicket och deltaga genom fyndiga intriger i konspirationerna. Huru ofta fann man väl förr hos den mognade jungfrun denna blick för det lifvets allvar, som skulle möta henne, vare sig att hon inträdde som maka i ett hem, eller skulle i ensamhet tillbringa sina dagar? För henne fanns endast ett mål i lifvet: att fånga sig tillbedjare, att bli gift, alltför många gånger utan att det ringaste bekymra sig om, hurudant det blifvande hemmet skulle bli, ehuru dock på henne hvilade att göra det till hvad det borde bli. Hon ville bli gift, hon måste bli gift, icke allenast för giftermålets egen skull, utan äfven, och kanske oftast, för att bli försörjd, för att slippa ifrån denna beroende ställning, som hittills varit den ogifta qvinnans lott, en ställning som dock haft sitt berättigande tills för kort tid sedan i den felaktiga uppfostran, hon i allmänhet åtnjutit. Engång vigd vid en man och sedan brudslöjan väl prydt hennes lockar, hade hon äfven burskapsbref på att vara en fritt tänkande och handlande varelse i åtminstone någon mån, hon var med ett ord medborgarinna. Ej kommen i ätnjutande af rättigheten att bära mössa att få benämnas fru, var hon så att säga, en europeisk slafvinna, beröfvad tillochmed rättighet att genom arbete försörja sig sjelf. Med ett drag af spartansk råhet tycktes lagen ej väl åse, att hon, den i staten gagnlösa varelsen, ens existerade. Qvinnans saknad af lagligt förvärf inom samfundet bidrog naturligtvis att åt hennes uppfostran gifva en uteslutande riktning. För att kunna tjusa skapelsens herrar, bibragtes hon endast denna ytliga bildning, som kunde sätta henne i stånd att med talang i en societe föra en ledig konversation och sålunda fängsla vid sig en ellar annan beundrare. Men något af lifvets allvar, någon ressurs för den händelse att hon ej skulle lyckas fängsla bibragtes henne icke — och hon blef sålunda ogift, denna orkeslösa, onyttiga varelse, som lagen kunde anse sig ha rätt att visa sitt misshag i gift; denna på nöjen begifna, moderna moder, hvars lif var en kedja af visiter