Göteborgsposten – 19 februari 1863, sida 1

omförmäla, att två stånd, adeln och borgare. ståndet, redan fattat beslut i den syftning motionären afsett, och att ett tredje stånd, pre steståndet, återremitterat utlåtandet, äfvenledes i syftning att ett annat resultat må ernås än det till hvilket utskottet hade kommit. Det är således nu all anledning antaga, att den föreslagna framställningen till K. M:t blir at rikets ständer beslutad. Med icke mindre tillfredsställelse inregistrera vi, att rikets ständer för sin del beslutat nattvardstvängets upphörande. Endast presteståndet motsatte sig äfven denna reform. Ett i sanning högeligen betecknande, men på samma gång i yttersta grad sorgligt bevis på vårt prestestånds uppfattning al den religion, som dess medlemmar hafva att förkunna, var det under förhandlingarne anförda argumentet, att makten att med våld eller, hvilket är detsamma, med hotelser om straff och förlust af medborgerliga rättigheter, tvinga folket till nattvardsbordet, utgjorde vett af kyrkans kraftigaste stöd, som man derföre ej borde borttaga. Det är upprörande att höra religionslärare proklamera sådana satser, men det är dock lyckligt, att det börjar bli allom temligen klart att religionen, dess sak och intressen, är något helt annat än det som våra prelater mena med sin kyrka, då de säga att kyrkan behöfver strafflagen och bannlysningen till stöd för att upprätthållas. Lyckligt också att en ädlare och högre uppfattning at religionen gör sig gällande hos de tre lekmannastånden, som genom sitt beslut i denna fråga åter fört landet framåt ett litet fjät på hyfsningens och fördragsamhetens bana. Samma tre stånd ha genom beslutad återremiss å betänkandet om tillägg till lagstiftningen rörande äktenskapsskilnad tagit ett annat steg till lagstistningens bringande i större öfverensstämmelse än hitintills med mensklighetskänslans bud. Lagutskottet hade afstyrkt allt afseende på de i ämnet väckta motionerna. Den af tre etänd beslutade återremissen afser deremot att vinna bifall till grefve G. K. Hamiltons yrkande på antagande af ett lagstadgande, så lydande: Der sådan stridighet i lynne och tänkesätt emellan makar sig yppat, att den under ständiga tillfällen till utbrott slutligen öfvergår till afsky och hat, må domstol, efter företedt bevis om undergångne sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 8 Giftermålsbalken sägs, till äktenskapsskilnad döma. Frågan gäller, såsom man finner, att i förevarande tall öfverlemna äktenskapsskilnad åt domstol, i stället att sådan skilsmässa nu endast kan vinnas såsom en af Kongl. Maj:t beviljad nåd. I afseende å ett annat lagförändringsförslag ha meningarne varit ytterst splittrade bland de rättslärde inom representationen, nemligen i fråga om antagande af ett stadgande af innehåll, att om två eller flera gemensamt gjort testamente, vare sig till hvarannan inbördes eller till tredje man; ege dock, hvar för gin egendom, rätt att testamentet ändra eller återkalla, ändå att han. der inbördes testamente gjort var, begagnat sig af hvad deri till hans förmån är torordnat. I denna fråga ha två stånd stannat mot två och saken alltså förfallit. Adeln och presteständet ha afslagit, borgareoch bondestånden bifallit, det förra dock endast på förseglade sedeln. De gjorda inkasten voro af beskaffenhet att mycken tvekan måste uppstå om den åsyftade förändringens lämplignet. Det å bane bragta förslaget om en förändring al fyndlagen, har genom tre stånds beslut förfallit. Den nu gällande lagstiftningen försvarades på riddarhuset mycket ut