Göteborgsposten – 19 februari 1863, sida 1

rid in för myladys räkning, de begge fågelhundarne, son skulle uppfostras för nästa jagtsäsong, den store svarte hun den, som skulle ha burit Alicias parasoll, paviljongen i träl gården, som stått obegagnad alltsedan hans mors död, mi som han ämnat reparera för miss Audleys räkning — all detta var nu bara onyttigt och förargligt att tänka på. — Ilvad tjenar det till att vara rik, när man har in gen, som hjelper en att använda sina penningar? sade dui unge baroneten. Man blir bara en sjolfvisk usling och slå sig på att dricka för mycket portvin. Det är hårdt att c flicka skall försmå ett troget hjerta och ett sådant stall sen som det jag har i parken. Det kan icke annat än konfun dera en stackars karl D.t oväntade afalaget hade verkligen konfunderat si Harrys inskränkta förstånd. Han hade varit förtvifladt kär i Alicia, alltsedan före gående jagtsäsong, då han råkade henne på en grefskapsbal Hans passion, som fortsarit urder den långsamma och enfor miga sommaren, hade brutit ut ånyo under ds glada vinter månaderna, och endast den unge mannens blyghet hade af hållit honom från att genast begära hennes hand. Men ha hade aldrig för ett ögonblick befarat att han skulle få nej han var så van att smickras af giftvuxna flickors mödrar oc! äfven af flickorna sjelfva; han var så van att anse sig fö själen i sällskaper — och han skulle gjort det äfven on hälften af samtidens qvickhufvuden varit tillstädes och har icke kunnat säga annat än: Ja, det är säkert, och Vid Ju piter! — han hade blifvit så bortskämd af alla de sträland ögon, som blefvo eller tycktes bli mera strålande, när bar