Göteborgsposten – 19 februari 1863, sida 1

nalka les, att han, utan att vara det ringaste egenkär, kommit till den öfvertygelsen, att han blott behöfde fria till den vackraste flicka i Essex, för att genast få ja. — Jag vet nog, brukade han säga till någon af de smickrare, som omgåfvo honom, att jag är ett godt parti, och det är det som gör flickorna så artiga. De äro myck t vackra och hjertans vänliga mot mig, men jag bryr mig icke om dem. De äro sig alla lika; de kunna blott slå ner ögonen och säga: kors, sir Harry, hvarför kallar ni den svarta pudeln så? eller åh, sir Harry, vrickade den stackars hästen skulderblalet? Jag vet nog, tillade baroneten ursäktande, att jag sjulf icke är något ljus, och jag vill inte ha en emanciperad qvinna, som skrifver böcker och bär gröna glasögon, men nog tycker jag om att en flicka förstår hvad bon talar om. Derföre förekom det sir IIarry som om den framtids byggnad, som han uppfört med sådan trygghet, sammanfallit till en mörk grushög, när Alicia sade nej eller, rättare sagdt, höll det vackra talet om högaktning ete., som unga bildade damer bruka i stället for det obehagliga ordet. Sir Michael tryckte hans hand med värma när den unge mannen holl på att stiga till häst på gården. — Jag är mycket ledsen, Towers, sade han. Det bar aldrig funnits bättre karl än ni, och ni skulle ba blifvit en förträfflig man för min flicka, men ni vat att hon har en kusin och jag tror — — Säg icke så, sir Michacl, sade räfjägaren ifrigt. Jag kan uthärda allt utom det. En karl, hvars hand på kindleden ligger skeppuudstungt — han ref i sönder Kavaljers