Göteborgsposten – 18 februari 1863, sida 1

Konungen, utförd af vid middagen närvarande sängamatörer: När Du tog Carlarnes spira i handen Och till Ditt kungsarf vår sådernejord, Blef det en tystnad i Nordmannalanden, Lyddes enhvar på Ditt Konunga-ord. Och när Du svor att med Lagen oss trygga, Cy Hon mm kraft ifrån He bön: if Honom kraft att sitt löfte ej Trygga! Vi skola ge Honom härlekels lön. 299 Carlarnes Attling till namn och till sinne! Kungligt Du hållit Din Konunga-ed. Helig du gömmer den uti Ditt minne Som du den lade på altaret ned. Trygghetens frid bor i slott och i hydda, Hägnad med kraft af din manliga hand; Höga och låga Du lika ses skydda, Brytande fördomars rostade band. Ej blott på dem, hvilka närmast kring thronen Prydas at hjelm och tiarer, Du såg; Blicken flög längre — till folket, nationen, Sökte och fann hvad på djupet der låg. Qväfd, lik en brand, sig en Oro der rörde, Du åt dess stämma gat form och gestalt! Fridens och frihetens talan Du förde, Och med Ditt namn du beseglade allt. Konung! Hör jublet från Vester till Öster, Ned ilrån Bälten till ishöfdadt fjäll! Lyss till Ditt folk, som med tacksamma röster Sjunger Din lossang i lyckliga tjäll! Skönt är att bära en konungakrona; Stort är att vara, som Du, henne värd, Sondrande sinnen med oväld försona, Värna det Rätta med Sanningens svärd. Af Justitie-borgmästare P. Ekman töreslogs derester en skäl för Hennes M:t Drottningen, hvilken jemväl tömdes under hurrarop och salut, och hvarefter afsjongs följande Sång till H. M. Drottningen: Väl restes Din tbron ibland isar och snö, Men kring henne hjertan dock brinna; Och fast våra blommor snart vissna och dö, Dock kärlekens letva, Furstinna! Af dessa vi binda en doftande krans — En skönare krona på jorden ej sanns — Och den kring Din tinning vi såsta. Med jublet, som skallar kring Svithiods tbron För Kungen på dånande vingar, Sig blanuar en ljuflig, en smekande ton, Lak ljudet af harpan som klingar. Den stamman, o Drottning! är kärlekens tolk Till Dig nan ett trofast, ett älskanue folk, Som gommer Din bild i sitt hjerta, De öfriga vid middagen utbragta skålar voro för: det öfriga Kongl. huset, at brukspatron J. Dickson; det kongl. representationsförslaget, at hr C. F. Wern; H. M. konungens rådgifvare, af hr S. A. Hedlund; landshöfding O. J. Fähraus, at dr Ch. Dickson; samt 5r Qvinnan, at mag. J. Wallin. — Efter skålen för Representauonstörslaget upplästes af hr Lor. Lundgren följande versar, tortattade (ätvensom de for DD. MM.) af hr mag. J. Biörklund. Skål Broder! Jag min famn dig bjuder, Jag räcker dig min varma hand Vid glädjens segersang, som ljuder Runat kring ett älskaut fosterland. Se, Hoppets klara morgon biäcker, Och ger sitt ljus åt dal och fjäll! Till lif ett domnadt folk den väcker I höga salar, låga tjäll. Fram utur evighetens schakter I ständig vexling Tiden går, Det Nya vill ha nya Makter — Föraluradt blir hvad stilla står. Men — rör med vördnad vid det gamla! Bryt ej dess byggnad ned med hån! I mörker skulle än vi famla, Om vi ej lystes derifrån. Det funnits tid då Sverges Ständer Med fog sig nämnde Sverges Follk: Då Andens makt och Styrkans händer Dem gjorde till dess sanna tolk, Men Folket är ej mer detsamma, — Dess Stam växt ut i nya skott, Som kallats fram af Ljusets flamma, Och af dess värme näring fått. Och denna stam — den yngre Sonen Af Sverges gamla, ädla ätt — Den friska kärnan i Nationen Reen länge kräft sitt arf, sin rätt.