Göteborgsposten – 18 februari 1863, sida 1

i den andra väningen packade ellor läto packa in sina saker i koffertar och nattsäckar, och skrynkliga baldrägter, som vid ankomsten varit nya, homfördes från Audley Court. Gamla klumpiga familjvagnar, förspända med hästar, hvilkas ovårdade hofskägg vittnade om hårdare arbete, kördes upp till den rymliga planen framför den dystra ekdörren och blefvo der fullastade med fruntimmers-bagage. Vackra rosenkindade ansigten stucko ut ur vagnsfönstren för att småle det sista afskedet till gruppen vid salsdörren, då åkdonet rullade bullrande under den murgrönsklädda hvalfbägen. Öfverallt mäste sir Michael vara med. Han tryckte de unge jägarnes händer och kysste de rosenkindade flickorna; stundom omfamnade han tillochmed korpulenta matronor, som kommo för att tacka honom för sitt angenäma vistande på slottet. Godlynt, gästfri, frikostig. glad och alskad, ilade han från rum till rum, från salen till stallet, från stallet till gården, från gården till den hvälfda porten för att taga afsked af sina gäster. Myladys gula lockar fladdrade hit och dit likt vandrande solstrålar på dessa så lifliga afskedsdagar. Hennes stora blå ögon hade ett vackert sorgset uttryck i förtjusande öfverensstämmelse med hennes lilla hands mjuka tryckning och det vänliga, ehuru kanske något stereotypa tal, hvarigenom hon lät sina gäster veta att hon var så ledsen öfver att mista dem och att hon icke visste hvad hon skulle företaga sig tills de kommo nästa gång att upplifva slottet genom deras angenäma sällskap. Men mylady som så mycket saknade de gäster, hvilka reste, fick åtminstone behålla en qvar. Robert Audley gjorde