Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 1

hvilken ofta hänsyftats under förhandlingarne. Ett så kraftigt uttalande kunde ej annat än öka de svårigheter, som behandlingen af denna besvärliga fråga reste mot danska regeringen. Den adle grefven borde ha erinrat sig, att Slesvig stod i ett annat förhållande till Tyskland än Holstein och Lauenburg, och han borde ha beflitat sig om att icke framkalla ett sken af berättigande för den insinuationen, att Tyskland, enligt britiska regeringens åsigt, skulle ha anspråk på Slesvigs egande. I Underhuset yttrade dsraeli: Jag kan utan oblyghet, tror jag, säga att Danmark är ett ämne, hvarom jag icke är alldeles okunning. Jag minnes, att jag år 1848 tog mig den friheten bringa den slesvig-holsteinska frågan till tals inom huset, och jag understöddes åtminstone af den nuvarande utrikesministerns sympati, och jag tror äfven af ett tal utaf den ädle lorden premierministern. Jag skall ej drista mig till att vid detta tillfälle bringa saken å bane. Men då jag ej är alldeles okunnig i densamma, vill jag framställa det påståendet om den slesvig-holsteinska frågan, att endast mycket få förstå den, och att ingen kan bringa den till klarhet. Hvem skulle väl fallit på den tanken, att den ädle lorden utrikesministern förl. höst, då vi trodde honom njuta den hvila, som säkerligen ingen kunde aftundats honom, skulle funnit det passande och nödvändigt, att ånyo väcka till lifs denna oändliga fråga — hvem kunde ha anat, att han i ett ögonblick. då så många andra vigtiga saker togo hans uppmärksamhet i anspråk, skulle ansett det för sin pligt att skrifva en depesch, angående hvars fortjenster jag nu icke vill utlåta mig, men om hvilken det må vara mig tillåtet att säga, att den uppställde grundsatser, hvilka synbarligen stå i strid med den politik, för hvilken den ädle lorden uppträdde, då han var kronans ansvarige minister. Lord Palmerston: Den mycket hederlige gentlemannen (dlisraeli) kom uti sitt tal m på den danska trågan, och han sade — hvilket utan tvuvel var sannt, om man ser på talarens person — att han fann det omöjligt, att fatta eller bringa till klarhet något, som står i samband med den slesvig-holsteinska saken. Men han tager fel, om han tror, att den depesch, som lord Eussell utfärdade förl. höst, framkom helt plötsligt, utan samband med något foregående, och att min ädle vän alldeles oväntadt, om jag så får säga, kastat sig i en förhandling, med hvilken vi ej förut haft något att göra. Det förhåller sig helt annorlunda. Vi hade för åtskilliga år sedan varit invecklade i försök att medla mellan Danmark och Tyskland. Det hade fallit på min lott, under det jag stod i spetsen för utrikesministeriet, att försöka — jag tår till min ledsnad säga icke med synnerlig framgång — bringa denna sak till ett slutligt afgörande. Vår bemedling söktes af båda parterna, men det visade sig, att de stodo så fullkomligt i strid med hvarandra och att frågan var omgifven af sådana svårigheter, att allt hvad som kunde göras var ett slag provisoriskt afgörande, som förebyggde de värsta följderna at striden, Men under sistl. årets förlopp hotades på förbundsdagen i Frankturt med hvad man kallade en exekution. Den tyska förbundsdagen hotade med att låta sina trupper rycka in i Holstein, för att genomföra den äsigt, som den hyste om de då omtvistade frågorna. Min ädle vän i spetsen för utrikesministeriet öfvertalade den att hejda denna operation; men då han genomdrifvit detta, var han förpligtigad att gitva en vink om, huru det kunde bli möjligt att åvägabringa en definitiv ötverenskommelse af vänskaplig karakter mellan de tvenne makterna; men detta