Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 1

kull vid första försöket och legat rakläng på ryggen tills de kringstående behagat hjelpa upp honom. Men detta år visade han ingen håg för dylika nöjen. Han fördref tiden med att slå dank i förmaket och på sitt tröga sätt underhålla mylady och Alicia. Lady Audley upptog sin nevös uppmärksamhet på det behagfulla, halft barnsliga sätt, som hennes beundrare funno så förtjusande, men Alicia barmades öfver förändringen i sin kusins uppförande. — Du var alltid en ömklig håglös menniska, Bob, sade den unga damen föraktligt efter en jagtfrukost som Robert försummat för att dricka sitt thå i myladys budoir. Men i år vet jag icke hvad som går åt dig. Du duger icke till annat än att hålla en silkeshärfva eller läsa Tennyson för lady Audley. — Min kära häftiga, otåliga Alicia, förifra dig icke, bad den unge mannen. En slutsats liknar en femspjelig grind, och du bör icke låta ditt omdöme sätta af i sporrsträck liksom din Alalanta, när du flyger öfver åker och äng efter någon stackars räf. Lady Audley intresserar mig, och det är mer än jag kan säga om min onkels vänner här i grefskapet. Är det svaret tillfyllestgörande ? Miss Audley skakade föraktligt på hufvudet. — Jag får troligen aldrig något bättre svar af dig, Bob, sade hon otåligt. Välan, roa dig efter din egen smak, sitt och vräk i emman hela dagen med de der två usla hundarna sofvande på dina knän, förderfva myladys gardiner genom cigarröken och förarga alla menniskor i huset genom ditt tråkiga själlösa utstende!