Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 1

ler så däligt som danska regeringen ansåg, då hon förklarade det vara ett ingrepp i danska monarkiens prerogativer — må det vara mig tillåtet fråga, om den ädle lorden icke, då han ansåg det rådligt blanda sig i frågan, kunde låtit sig nöja med en inblandning, som bestod i att enskildt vända sig till den danske gesandten, i stället för att öppet företaga en inblandning, som ökat statens praktiska svårigheter och satt Ryssland och Preussen i tilltälle att utöfva tryckning på Danmark med hänsyn till en princip, som först uttalats af detta lands utrikesminister. Lord Russell svarade: Den ädle lorden tyckes antaga, att det råd, som jag gaf konungen af Danmark, blef gifvet utan någon anledning. Jag kan säga den ädle lorden, att han i denna del af sitt föredrag röjer en fullkomlig okunnighet om hvad som försiggått under de sista åren. Jag förebrår honom icke, att han är okunnig om de praktiska förhållandena, men det är säkert, att han på grund af denna okunnighet uppställt många påståenden och förutsättningar, som icke lätt låta rättfärdiga sig. Saken ställde sig år 1861 så, att de tyska makterna nästan beslutat sig för en exekution i Holstein. Detta steg skulle fört dem till Slesvigs gränser. Gränsskilnaden hade aldrig blifvit bestämdt fastställd, och jag trodde, att de tyska truppernas occupation af ett omtvistadt gränsdistrikt, isynnerhet under den upphetsade stämning, som då rådde på båda sidor, kunde framkalla ett krig mellan Danmark och Tyskland, och att ett sådant krig kunde utsträcka sig till andra makter. Det kan möjligen vara ett stort fel, men jag tillstår att jag, sedan. jag i en mycket orolig tid öfvertog utrikesministeriet, ständigt haft min uppmärksamhet i hög grad riktad på sådana omständigheter, som kunde framkalla brytning af den allmänna freden. Jag har bemödat mig om — kanske alltför ofta utan framgång, det må vara — att aflägsna hvarje utsigt till krig genom vänskapliga råd, som gåtvos åt den ena eller andra parten. Jag tror, att det råd, som H. Mt:s regering då gaf, var gagneligt för fredens upprätthållande i Europa, emedan det på den tiden antogs, att det i stället för exekution, i stället för början till ett krig, skulle inledas förhandlingar emellan Tyskland och Danmark till ett försök af huruvida de ej kunde ingå öfverenskommelse med hänsyn till de punkter, om hvilka de hyste olika åsigter. Mot slutet af 1862, då dessa underhandlingar fortsattes utan vapenkonflikt, men med mycket bittra yttranden å båda sidor, förekom det mig som att någon utsigt icke fanns till ett vänskapligt afslutande at denna korrespondens, och jag framställde förslag, hvilka jag ansåg fullkomligt förenliga med Danmarks oberoende och integritet. Det träffade sig så, att danska regeringen icke tyckte om planen och nekade att gå in på densamma. Om hon gått in på den, skulle hon enligt min öfvertygelse befunnit sig i en bättre och tryggare ställning, än hon nu gör, i det hon underhåller en så tråkig tvist, i hvilken Tysklands känslor, fastän de för ögonblicket ej äro mycket rörliga, en gång kunna väckas, så att en ofantlig tysk kår afsändas för att lösa frågan. Lord Wodehouse (hvars yttranden erhålla särskild betydelse deraf, att han förut, innan grefve Russell inträdde i Öfverhuset, var understatssekreterare i utrikesministeriet i det nuvarande kabinett) gillade i det hela taget grefve Russells utländska politik; men det fanns dock en fråga, i hvilken han ej var med honom alldeles ense. Han beklagade, att hans ädle vän uttalat så skarpa åsigter om förhållandet mellan Slesvig och Danmark, som de hvilka ögonskenligen framgingo af den depesch, till