Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 1

föl, om sju timmars skarp ridt öfver tre grefskap eller tretio mils ridt hemåt om natten, och som sprungo upp från det dukade bordet med munnen full af kallt oxkött för att se på en hästs afbrutna hase eller vrickade framben, eller på ett föl, som nyss återkommit från djurläkaren, — dessa herrar ansågo naturligtvis mr Robert Audley, som satt så stilla vid sin brödskifva med marmelad, såsom ovärdig deras uppmärksamhet. Den unge advokaten hade medfört tvenne hundar, men landtjunkaren, som betalade femtio pund för en rapphönshund, och som färdades ett par hundra (engelska) mil för att se ett koppel, innan han beslöt köpa det, skrattade högt åt de begge eländiga hundrackorna. Den ena hade, i förbigående sagdt, följt efter Robert hela Chancery Lane och halfva Holborn, under det att advokaten tagit den andra vi et armis från en frukthandlare, som misshandlade den. Och då Robert bestämdt ville ha dessa två ömkliga djur under sin emma i förmaket, till myladys stora harm, hvi!ken, som vi veta, ej tålte hundar, ansågo gästerna på Audley Court baronetens brorson för ett slags oskadlig galning. Under sina föregående besök på slottet hade Robert Audley stunnom låtsat deltaga i det muntra sällskapets förströclser. Han hade skumpat öfver ett halft dussin plogfält på en grå saktmodig pony, som tillhörde sir Michael, och efter att ha stannat andfådd och flämtande vid en arrendators dörr, hade han förklarat att han den morgonen icke ämnadfölja hundarne längre. Han hade tillochmed gått så långt att taga på sig ett par skridskor för att gå på den frusna fiskdammen, hvilket icke aflupit bättre än att han fallit om