Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 1

emedan jag erinrade mig, hvilka principer den ädle grefven utrikesministern och den ädle viscount i spetsen för regeringen förut hyllade, och hvilka förklaringar de då afgåfvo. Jag kom i förlägenhet öfver att kunna förena dessa principer och förklaringar med de förmaningar och råd, som innehöllos i dessa depescher. Jag läste korrespondensen, det tillstår jag, med en känsla af förödmjukelse; jag fann i densamma fyra aktstycken, och jag tviflade aldrig om, hvilketdera utaf dem, som ställde den britiska diplomatien i den löjligaste dager. Den förste depeschen hade den ädle lorden utrikesministern utfärdat alldeles af egen drift, och i den framställde han råd, hvilka säkerligen ingen af honom begärt och som helt säkert icke heller blefvo efterföljda. Nästa depesch är ett skickligt och statsmannamessigt svar från danske ministern på den ädle grefvens förslag. Den tredje depeschen är, såframt det annars verkligen skulle existera en sådan i den offentliggjorda formen, britiska regeringen tillställd från svenska regeringen och den fjerde depeschen är afsänd från en viss grefve Elsinore till en viss grefve Bustle). Af alla dessa fyra depescher, som ställa vår diplomati i en löjlig dager, är jag i det hela böjd att ställa grefve utrikesministerns originela depesch högst. Den ädle grefven och jag hafva en gång sutit i regeringen tillsammans med en af de dugligaste och klokaste män, lord Melbourne, som äfven var i besittning af en god del vanligt sundt förnuft. Det fanns en lära, som han ständigt sökte inprägla hos sina kolleger. Då någon sak vållade så stort bryderi, att man ej visste, huru man för ögonblicket skulle taga den, brukade han säga: Kan man icke låta den saken ligga så länge? Jag är säker om, att den ädle grefven minnes lika väl som jag minnes detta yttrande af den ädle lorden: Kan man icke låta den saken ligga? Det skulle vara särdeles väl, om man kunde låta den vara. Men det är just hvad den ädle grefven med all sin erfarenhet och med lord Melbournes exempel för ögonen icke är i stånd att göra. Han kan icke låta någon sak vara. Vi veta ju, att den ädle grefvens mod och sjelfförtroende, då det gäller att öfvervinna hvarje möjlig svårighet, varit ett ordspråk alltsedan Sidney Smiths dagar. ) Så snart någon svårighet uppstår, något, som kan sätta statsmännen i förlägenhet uti ett eller annat land, är den ädle grefven genast tillreds, för att säga: Kom, så skall jag genast ställa den saken i ordning, jag skall säga er, hvad J han att göra, och derpå gifver han — utan att ens bedja om tilllåtelse, hvilket dock är fallet med den bekanta figuren i teaterstycket, som inträder med orden: Jag hoppas, att jag icke kommer olägligt — derpå gifver han sitt råd och sin hjelp åt hvarje nation, om hvilken han kan antaga, att den behöfver det. Detta är fallet med afseende på Danmark, och jag hoppas, mylords, att vi skola få se något lyckligare resultat af de mått och steg, den ädle grefven tagit, än det, jag är nu i tillfälle att påpeka efter den redan offentliggjorda korrespondensen. Men om vi äfven alldeles se bort från frågan, huruvida det råd, som grefven gaf, var godt eller dåligt — äfven om vi antaga, att det var så godt, som jag hoppas el) En parodi, deri en fingerad dansk utrikesminister gifver grefve Bustle (grefve Vigtig) åtskilliga råd om Gibraltar, Joniska öarne, öarne i Kanalen . s. v. ) Sidney Smith, en bekant engelsk prest och publicist, var bekant för sina humoristiska infall. Han anmärkte en gång om lord Rnssell, att denne ej ett ögonblick skulle draga i betänkande att taga befälet öfver kanalflottan, om någon skulle raka att erbjuda honom det men lika säkert var det äfven, att den ädle lorden skulle bära sig illa åt på sjön. NO — — —