Göteborgsposten – 16 februari 1863, sida 2

Från Utlandet. Tvenne fakta framgå nu ur det kaos, som omgifver revolutionen i Polen, och dessa fakta vittna båda om huru berättigad revolutionen är och huru vidrigt man uppfört sig emot de arma polackarne. Hvarje fördomsfri menniska måste med förakt betrakta tvenne styrelser, som våga att öppet håna folkrätt och allmän moral. Det första af dessa fakta är den officiösa ryska organen Journal de St. Petersbourgs utsago, att den s.k. rekryteringen i Polen, som frammanat revolutionen, företogs derföre att regeringen, medveten om att en revolution förbereddes, genom konskriptionen ville draga den polska ungdomen från Polen och sålunda förekomma det befarade utbrottet. Denna åtgärd vittnar om att den ryska politikens listiga grymhet ej minskats. Men kunde man förr egna en viss beundran åt en dylik politik, skall man deremot nu benämna den djefvulsk och hjertinnerligt afsky densamma. Det andra faktum är: då några hundra man insurgenter, som blifvit sprängda och förföljdes af ryssarne, ville söka räddning undan det förfärliga öde som skulle möta dem, ifall de blefvo gripna, och derföre ville fly öfver in på preussiska gränsen, motades de af en lika oblidkelig och grym fiende, som med en mördande kartescheld tvang dem att att vända om och underkasta sig ryssarne. Båda dessa handlingar utgöra en skamfläck för vår tid och skola smutsa de blad ur samtidens historia, som afhandla dessa dagar. Det är en ny brottsbragd af lumpna despoter och en hjertlös soldatesk. Hafva sympatierna inom Europa förut mestadels varit på Polens sida, skola de nu öfvergå till den beundran, den seberlika entusiasm, som utgöra den rörelse vi känna vid läsningen af en verkligt rörande martyrlegend. Vi våga för dagen ej framkasta någon egen supposition om upprorets ställning eller utsigter. Men de utländska tidningarne, äfven sådana reaktionära junkerorganer som den preussiska Krenzeitung?, påstå fortfarande, att upproret alltjemt vinner utbredning, oaktadt böndernas motvillighet att sluta sig till det. Alla vapenföra män från städerna, tillochmed familjefäder, begagna första bästa tillfälle att sluta sig till insurgenterna. Presterskapet är alltjemt själen i det hela. Presterna bearbeta oaflåtligt sina socknebarn: lyckas det, ställa de sig i spetsen för dem och föra dem till ingurgenterna; misslyckas det, låta de embete vara embete och draga allena sina färde. Tillochmed i Warschau är detta fallet; många prester och seminarister ha undvikit derifrån. Efter träffningen vid Biala, der den ryske ofversten Nostiz slog insurgenterna, och der ryktet omtalade, att dessa skulle ha ett stort antal sårade, flyktade i hemlighet en del unga