Göteborgsposten – 16 februari 1863, sida 2

S. mest hade emot sig, var siguren, och att hufvudfelet låg i densamma, bevisades deraf att då han sjungit utom scenen, hade publiken visat sig belåten. Hvarken hr Schlinter eller de öfriga vore något framstående i ifrågavarande afseende. Hr Nathusius besvarade samma fråga dermed, att han ej hade något emot hvarken att se eller höra hr Schlinter. Han hade visserligen tillrådt denne att ej vidare uppträda, men detta var på den grund, att publiken visat sig ej tycka om honom. Likaledes hade ban tillrådt m:ll Völker att ej uppträda emot hr S. i operan Fidelio, blott af det skäl att publikens ogunst ej derigenom måtte träffa henne på samma gång som hr Schlinter. 3 Han instämdej för öfrigt i hr Sandströms utlåtande om sången utom scenen. Andra frågan som på hr v. d. Ostens väguar framställdes var om ej hr Schlinter, då han åtagit sig att utföra sådana roller, som mäste honoreras med större gage än de öfriga manliga sujetternas vid tyska operasällskapet, borde i samma månjöfverträffa dem i talang, som han öfvergår dem i löneförmåner. Harpå svarade hr Sandström, att om direktör v. d. Osten anställt hr Schlinter i sådana partier, som ösverskridit hans krafter, visade detta;brist hos v. d. Osten i bedömande af förstnämndes förmåga. Tredje frågan ingick i de båda föregående och blef derföre utelemnad. Fjerde frågan: om ej hr Sandström ansåge sig kunna vitsorda tidningarnes klander öfver hr Sehlinters prestationer å härv. teater och om han ej visat sig oduglig i Manricos och Roberts roller, besvarades dermed, att hr Sandström ansåge honom för medelmåttig, men hans sång icke sämre än de öfrigas. För öfrigt åberopade hr v. d. Ostens ombud tidningarnes recensioner, hvilka ej varit fördelaktiga för hr Schlinter. Dennes ombud framhöll åter särskildt ett uttryck i en recension i Göteborgs-Posten, hvari säges angående hr Schlinters uppträdande såsom Manrico att-klandret borde icke träfta hr Schlinter, ty han rådde måhända icke för sin oförmåga, utan sällskapets direktör, som lemnade sådana partier åt sådana sujetter. Felet låge således hos hr v. d. Osten. Käranden bestred för öfrigt hr v. d. Ostens genstämning och begärde snart slut på målet, då hr S. såsom ställd i trängande omständigheter behöfver att återvända till sitt hemland. Utslag blef ej vid tillfället afkunnadt.