Göteborgsposten – 16 februari 1863, sida 2

yfver en landtlig bandits låga panna; det var vinden, som com träluckorna framför fönstren att skaka och darra tills le hängde brutna och söndriga på sina rostiga gängjern; let var vinden som stjelpte dufslaget och sönderbröt väderlöjeln, som man satt upp i den förmätna afsigten att itröna den mäktiges röselser; det var vinden, som förstörde varje bit trägaller, hvarje liten balkong eller annan anspråksös prydnad, krossande och förstörande allt med trotsigt raeri; det var vinden, som lemnade qvar kärr-afsättningar på erväggarne, från hvilka rappningen affallit; kort sagdt, det var vinden, som förderfvade, förstörde, sönderslet och trampadoe den darrande byggnaden för att sedan flyga bort, larmande och jublande öfver sin förstörelseförmåga, Den modällde egaren tröttnade vid den långvariga kampen mot den mäktige flenden, och vinden fick rasa fram mot värdshuset hur den ville, så att det förföll allt mer och mer. Men huru Ila det stod till med byggnaden utantill saknades icke rörelse innantill. Starkt byggda oxdrifvare stannade för att tömma ett glas vid skänken, välmående arrendatorer suto hela aftnarne och politiserade i den låga brädbeklädda parlourn, unler det att deras hästar tuggade en misstänkt blandning af ruttet hö och någorlunda goda bönor i det halft förfallna stallet. Någon gång stannade äfven medlemmar af Audleys jagtkluhb der för att dricka och låta sina hästar beta, och vid ett stort oförgåtligt tillfälle hade jägmästaren der beställt middag för några och trettio herrar. Den vigtiga beställningen hade nära nog bragt värden från sina sinnen, Derföre ansåg Lukas Marks, som ej hade något skönhetssinne, sig mycket lycklig, då han blef värd på Castle Jun