Göteborgsposten – 13 februari 1863, sida 1

—— — — ——— ———— — ställen efter bref från Georg Talboys; derefter kastade han sig påklädd på sin säng i rummet med geranierna och kanariefoglarna. — Jag skall afvakta morgondagens post, sade han, och om då icke något bref från Georg kommer, skall jag genast resa till Liverpool. Han var alldeles utmattad och föll i en tung sömn — en sömn som var djup utan att vara vederqvickande, ty han plågades alltjemnt af obehagliga drömmar — drömmar som icke voro plågsamma genom sin egen beskaffenhet utan i följd af deras oredighet och orimlighet. Än gick han efter främmande menniskor och gick in i främmande hus för att upptäcka telegrafdepeschens hemlighet, än var han på kyrkogården i Ventnor och såg på den grafsten, som Georg upprest åt sin hustrus minne. En gång under dessa drömmars långa och mystiska vandringar kom ban till grafven och fann ej grafstenen, och när han gjorde stenhuggaren föreställningar, sade denne att han haft sina skäl att borttaga inskriptionen — skäl, som Robert skulle sti veta en gång. Han vaknade för att höra någon knacka på den yttre dören till hans rum. Det var en ruskig och otreflig morgon, regnet slog mot fönsterrutorna och kanarifåglarna qvittrade sorgligt för hvarandra — kanske klagande öfver det dåliga vädret. Robert kunde icke säga huru länge knackningen räckt. Dess ljud Jaa först varit blandadt med hans drömmar och när han vaknade, var ban blott halft medveten af yttre förhållanden. — Det år väl den dumma mrs Maloney, mumlade ban,