Göteborgsposten – 12 februari 1863, sida 1

— —K— — p —— — ——— len, midtemot den herrliga kyrkan Santa Maria della Salute. Månen sörsilsrade den breda kanalen och kyrkan med dess marmorkupoler. Det var en hänförande anblick. Då jag väl lagt mig, uppstämde en gondolier en vacker sång, vid hvars toner jag slumrade in. — — Jag far tre gånger om dagen, tidigt på morgonen, på ettermiddagen, då allt är tyst och stilla, och på aftonen, omkring på kanalerna, för att vid olika tider röna olika intryck. Huru mycken prakt och storhet har ej här varit! Men nu bär allt en prägel af förfall; de gamle venetianarne äro ej mera, nobili i våra dagar sakna energi och äro derföre sjunkna. Palats vid palats, men huru många utaf dem ligga ej till hälften i ruiner! Metternichska systemet hvilar som en mara öfver den venetianska samfundskroppen, det är sannt; men den borde likväl ej hindra venetianarne från att sätta in glas i fönstren eller åtminstone spika igen de här och hvar lösa hängande fönsterramarne. Men vilja nobili genom förfallet höja det romantiska och elegiska intryck, som Venedig utöfvar, då uppnå de otvifvelaktigt sin assigt. Namnen å många platser påminna om stora familjer, hvilkas representanter i våra dagar likväl icke kunna sägas ha bidragit till sina namns ära. Venedigs storhet uppväxte på handelns grundval; adelsmännen voro på samma gång krigare och köpmän; nu i dag äro de hvarken det ena eller det andra. Österrike anstränger sig mycket, för att åter höja handeln; men fåfängt! Förbannelse hvilar ötver Österrikes handlingssätt i afseende på denna provins — och äfven möjligen välmenta gerningar återfalla som syndastraff på brottslingen. Vietor Hugo har med sanningens gripande skärpa och oblidkelighet uti Valjeans karakter i Les Miserables skildrat ett dylikt jordiskt helvete för äfven den själ, som vill sträfva upp från brottets dy. Teckningen är träffande äfven hvad angår en stat, ett helt system, och Österrike känner nogsamt huru Venedig är för det ett sargande samvetsgissel, som skall vända dess goda hundlingar till dåliga och låta det försela äfven sina bästa, sina välmentaste afsigter. Ett politiskt brott hemsöker alltid gerningsmannen, och våra dagar äro straffets dagar för de politiska missgerningsmännen. Ingen af dem skall undgå sitt öde, äfven om man ett ögonblick står bländad vid anblicken af glansen från en tillsällig stor makt. Det kan finnas mal äfven i den rikaste purpur, och det praktfulla klädet kan lättare än man anser falla i frasor. Om jag minnes rätt, säger Göthe någonstädes: Man borde egentligen blott vistas i Italien, endast i Italien borde menniskor bo. — Men den store skalden i all ära, är det dock väl, att vi utom detta naturens skötebarnäfven hafva vår kraftiga härdade nord. Detta Italien är för många en underbar, lockande siren; hon insnärjer och slingrar sina armar kring hela varelsen, äfven den inre; sång, vin, qvinnor, blå himmel, blida vindar, ett brokigt lit — allt snärjer en så förföriskt. Allt är så lätt, vaggar hit och dit, och det ligger så mycket behag i att göra, ingenting. Det kännes så ljutt. Men genom denna lättjofulla sysslolöshet förvärfvar man sig icke medel, att på ett passande sätt underhålla förfädernas palatser. Ett af de ståtligaste tillhör Taglioni, ett annat Vestris, och sålunda dricka nu balettens hjeltar och hjeltinnor skummande champagne i de salar, der förr Dandolo eller Mocenigo eller Giustiniani sutto till bords vid sitt vin ifrån Cypern. Men för den resande kan just denna tafla af förfall hafva ett egendomligt behag. Dessa minnesmärken påminna genom sin ruin om