Göteborgsposten – 12 februari 1863, sida 1

Dt var skymming, när han kom till Southampton. Han visste vägen till den lilla oansenliga husrad vid en dyster gata, som gick ner till vattnet, der Georgs svärfar bodde. Lille Georg lekte vid det öppna parlourfönstret, när den unge mannen kom utför gatan. Kanhända var det denna omständighet och husets dystra och stilla utseende, som väckte hos Robert Audley den tron att den man, han kommit att söka, icke var der. Gubben öppnade sjelf dörren, och barnet tittade ut genom parlourdörren för att se den främmande herren, Han var en vacker gosse med sin fars bruna ögon och mörka lockiga hår, men likväl fanns hos bonom ett visst uttryck som ej var hans faders och som karakteriserade hela ansigtet, så att churu hvarje gossens anletsdrag liknade fadrens motsvarande anletsdrag, så var han dock i sjelfva verket icke lik honom. Gubben sade sig vara förtjust att se Robert Andley; han erinrade sig att han haft det nöjet att träffa honom i ventnor vid det sorgliga tillfället af —. Ilan slöt frasen med att torka sina gamla fuktiga ögon. Ville mr Audley stiga in. Robert gick in i den lilla parlourn. Möblerna voro dåliga och otrefliga, och rummet luktade af gammal tobaksrök och konjak. Gossens sönderbrutna leksaker och Gubbens sönderbrutna kritpipor sumt sönderrifvna konjaksfläckiga tidningar lågo kringströdda på den snutsige mattan. Lilla Georg närmade sig den främmande och betraktade honom förstulet med de stora bruna ögonen. Robert satte gossen på knäet och lät honom leka med sin urkedja medan ban talade med gubben.