Göteborgsposten – 12 februari 1863, sida 1

AQAAQOCOCAAAAAAOOOAOAMAAMAQAAA — Bref från Venedig. (Från en korrespondent till en tysk tidning). Jag skrifver, enligt löfte, eder till i dag, men ni torde ursäkta att dessa rader komma att innehålla högst ringa politik. Mina yttre sinnen njuta för mycket, de äro för bländade, att tillåta mig djupare reflektera öfver folkets tillstånd. Ett är dock visst, ett slog mig genast i ögonen vid anblicken af denna lagunernas stad, och det var, att Italiens Venedig är en bortdöende, alltmera i vanmakt fallande handelsstad, sålunda bildande en den mest gripande kontrast mot den friskhet, den ungdomshelsa och arbetskraft, som är ett annars utmärkande tecken för handelsstäderna i våra dagar. Den som första gången besöker lagunernas stad blir svärmare. Om han ock är en förståndig, en prosans man, med en själ så torr som det är möjligt, skall han likväli Venedig undergå en poetisk förvandling; nyaintryck genomtränga honom, han förvånas, beundrar och vet i början nästan icke huru han skall reda sig. Men är han en klassiskt bildad man, känner han historien och har sinne för konsten, då skall han öfverväldigas af ett drömmande tillstånd, hvarur han först sakta förmår vakna upp. Man bar läst så många skildringar öfver Adrias fordna drottning, man har sett så många afbildningar af hennes konstverk, och likväl förekommer en allt nytt, öfverraskningarne vilja ej taga slut, man är liksom förtrollad. Det finnes prakt och herrlighet i allt detta förfall, en monumental historisk storhet i all denna italienska smuts. Öfver det hela andas en vemodsfull elegi; storheten är för längesedan försvunnen, men alltj påminner om, att den en gång i tiden var mäktig och vördnadsbjudande. Vi kommo på sex och en half timma hit från Triest med en ångbåt Roma, tillhörig det stora österrikiska Lloydsångbåtsbolaget. Adriatiska hafvet var lugnt; jag har aldrig gjort en lugnare passage. Staden höjde sig så småningom upp ur lagunerna; utanför dogepalatset rasslade ankarkettingarne, Roma gjorde stopp, Gondoler och båtar svärmade omkring oss. Himlen var klar och vädret det herrligaste man ville tänka sig. Sedan vi putsat upp oss i vårt logis, styrde vi först våra steg till Marcustorget, der vi stannade qvar till midnatt; vi kände oss fängslade på platsen; italienarnes dolce far niente sänkte sig öfver oss; vi drefvo omkring som neapolitanska lazzaroni i solsken och månsken. Och hvilken anblick företedde ej detta ojemförliga Marcustorg! Omkring kl. 9 rann fullmånen upp bakom Campanile, ett fristående klocktorn, kastade sitt silfver öfver Marcuskyrkans kupoler och hela torget, hvilket är afstängdt som en stor danssal. Vi gå bort på lilla torget, Piazzetta, för att undslippa trängseln, och der lyser månen öfver dogepalatset, samt afspeglar sin hela skifva iden glittrande kanalen. Ett magiskt ljus är utbredt öfver dessa monumenter i sten. Vi gingo upp på bryggan, som för till Molo dei Giavoni, och varsnade i halfmörkret Suckarnes bro. Derefter drefvo vi åter bort till Marcustorget, svalkade oss med is och vände efter kl. 11. tillbaka hem. Vår första dag i Venedig var verkligen herrlig, rik på ostörda njutningar och egande detta outsägliga, eom invaggar sinnet i stämning af belåtenhet och harmoni. I hvarje sten och hvarje pelare läser jag en bit historia. Allt är mig nytt, men föga är mig främmande. När vi kommo hem, återstod oss ännu en njutning. Vår boning ligger vid Stora Kana