Göteborgsposten – 12 februari 1863, sida 1

tvätterskan försatt det efter de begge unge männens afresa; ingen stol, som flyttats från sitt ställe, intet assyftadt lock på någon cigarrläda vittnade om Georg Talboys dervaro. Med en ännu återstående förhoppning undersökte han kaminhyllorna och borden i sina rum för den händelse att Georg der lemnat något bref. — Han har kanske sofvit här i natt och rest till Southampton tidigt om morgonen, tänkte han. Mrs Maloney har troligen varit här för att göra rummet i ordning efter bonom. Men när han såg sig långsamt omkring rummet hvisslande då och då till sina förnöjda kanarifåglar, vittnade en kippskodd fots steg i trappan att mrs Maloney, som passade upp de b-gge herrarne anländt. Nej, mr Talboys var icke kommen hem, hon hade varit der redan kl. sex och funnit rummen tomma. — Har något händt den stackars beskedlige herren! frågade hon, då hon varseblef Robert Audleys bleka ansigte. Han vände sig mot henne förgrymmad öfver frågan. Händt honom? Hvad skulle väl kunna ha handt honom? De hade skiljts först kl. två dagen förut. Mrs Maloney ville ha berättat honom att hon kände en stackars beskedlig och ung ångvagnsmaskinist, som en gång bott hos henne, och som gått ut efter att ha ätit sir middag med god aptit och bästa lynne, för att förlora lifvet genom sammanstötningen af ett extratåg och ett bagage. tåg; men Robert tog på sig batten och gick ut på gatar innan den bederliga irländskan kunde börja sin sorgliga historia