Från Utlandet. En vigtig omständighet har inträffat i frågan om Polen. Frankrike vill ej uppträda till förmån för detsamma, utan tvärtom ogillar revolutionen. Det är en ny illustration i det stolta program fransmännens kejsare en gång uttalade som norm för sin regering, att nemligen Frankrike skulle föra de undertryckta nationaliteternas talan. Förhållandet är nemligen det, att den bekante frihetstalaren Jules Favre inom Frankrikes lagstiftande kår hållit ett varmt och eldigt tal till förmån för Polen, å hvilket den etalande ministern, som har till pligt att meddela regeringens åsigter i ett och annat ärende, svarade, att ögonblicket ej vore lägligt för diskuterande af Polens angelägenheter; han, ministern, litade i öfrigt mera på den ryske kejsarens än på insurrektionens liberala sinnelag. Vigtigast är dock följande ministerns tillägg, hvilket synbarligen afser att fråntaga polackarne alla de förhoppningar om Frankrikes bistånd, som de möjligen kunna hysa. Han sade, att Frankrikes värdighet förbjuder det att upprepa de mångfaldiga fåfänga steg som det tagit till förmån för Polen. Då det väl är sannolikt, att ett så vigtigt uttalande ej kunnat göras, utan efter träffad diplomatisk öfverenskommelse med England, så ligger den slutsatsen nära för handen, att de båda vestmakterna, långtifrån att, så som man i moralens rätt antagit och berättat, understödja upproret, fortfarande vilja betrakta det som en uteslutande rysk, och ej som någon internationel angelägenhet, hvarföre polackarne ånyo måste finna sig i den hårda lotten, att uteslutande förtrösta på sig sjelfva och uppgifva all tanke på hjelp och undsättning från annat håll. Då man dock ej utan skäl kan tro, att franska regeringen, med betraktande af de ofantligt stora sympatier polackarne ega i Frankrike, icke skulle uttala sig så öppet emot revolutionen, i fall hon väntat den ringaste afgörande framgång åt denna, så är det att befarå, det polska revolutionen, oaktadt den tillfälliga framgång den hittills haft, skall qväfvas i sitt eget blod af en grym och olidlig rysk soldatesk. Nya fåfänga ansträngningar, ny menniskospillan, nya fasor — och det utan att Europas samvete vaknar, utan att det arma polska folket, som så länge qväfts under den ryska despotismen, skall få se en morgon af frihet och ljus rinna upp för sig. Times berättar från Paris, att det ryska inflytandet dominerar inom de offciela kretsarne derstädes, ock, såsom vanligt, genom machinationer af vissa qvinnor, hvilket naturligen ej kan syfta på någon annan än kejsarinnan sjelf och en del damer ur den högre societeten. Tjenstemännen inom inrikesdepartementet skola äfvenledes bearbeta tidningsskrifvarne att säga så litet som möjligt ang. Polens angelägenheter, och, såvidt det låter sig göra, i en mot Polen ogunstig anda; Märk