Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 3

lost, men den ållmanna memngen har på platsen är af den tanken, att veckor, tillochmed månader skola förrinna, innan lugnet blir fullt återstäldt. Den officiela ryska tidningen Journal de S:t Petersbourg säger sig icke vilja bestrida det abnorma uti rekryteringen i Polen, men regeringen kände insurgenternas planer, och då hon var ur stånd, att kunna nå de i utlandet sig uppehållande ledarne för sammansvärjningen, måste hon slå till dess olyckliga verktyg. Tidningen Czas meddelar, att Longsewick(?) sprängt ett från Kielce till Suchedniow afsändt detachement ryska trupper och gjort många fångar. Från Krokzyn till Zawikost äro gränstrupperna afväpnade. Sandomirz är öfvergifvet af ryssarne. I Lithauen, Volhynien och Ukrän börja bönderna ansluta sig till upproret. Stämningen i Warschau skildras såsom mycket tryckt, och det är sannolikt blott den starka garnisonen, storfurst Konstantins närvaro och citadellet, som hittills förhindrat ett utbrott. Alla offentliga nöjen äro inställda, och enskilda bjudningar ega ej rum, emedan sammankomster blifvit förbjudna. Den hemliga s. k. provisoriska nationalregeringens upprop till nationen, meddelas i de utländska tidningarne. Det är hållet i en äkta revolutionärestil. Såsom orsak till upproret angifves proskriptionen, hvilken skulle ge den undertryckta nationen dödsstöten, i det tusenden af dess ifrigaste och hjeltemodigaste försvarare skulle slitas ifrån den hatade ryska arm6en, för att släpas till trakter, hvilka ligga mera än 1,000 mil från Polen, och der offras åt elände och undergäng. Proklamationen hotar med det strängaste straff en hvar, som icke efterkommer uppropet, och slutligen riktas en varning till ryska nationen, att icke hjelpa till Polens undertryckande, ty om den det gör, skola polackarne inför Guds och verldens ögon förklara den dömd till skändligt slafveri, till en evig träldoms elände. ÅÄsven i de österrikiskt-polska provinserna börja visa sig oroande symptomer. Inom Englands parlament har förhandlingen om svarsadressen å drottningens trontal varit å bane. Prinsen af Wales hade i Ofverhuset intagit sitt säte som pair af riket. Lord Derby beklagade, att regeringen icke deltagit i bemedlingsförsöken i Amerika; han ansåg det ej rådligt att erkänna Södern, men trodde dock unionens återupprättande på sin fordna basis vara otänkbart. Han fördömde Englands inblandning i den danska frågan, ty den kunde under alla omständigheter endast medföra dåliga följder. Han hånade, att England erbjudit påfven en tillflyktsort, tadlade Englands politik i Grekland och ansåg de joniska öarnes afträdande strida mot såväl Englands som Joniens intresse. — Grefve Russell svarade, att om ett vänskapligt råd, enl. Derbys åsigt, skulle varit gagneligt i hänsyn till Amerika, måste ett sådant äfven ha varit af nytta med afseende på Danmark och Rom. Danmark skulle stå i ett bättre förhållande till Slesvig, om det följt hans räd(). Hvad Rom angick, var det påfven sjelf, som väckt frågan om en tillflyktsort. Klokheten bjöd att tillmötesgå! joniernas önskan, och man borde härvid ej lemna ur sigte, att de joniska öarne icke utgöra någon del af det britiska riket. — Adressen antogs. I Underhuset blef lord Palmerston lifligt helsad, då han intog sin plats. Disraeli, som här förde oppositionens talan, anmärkte, att resultatet af kriget i Amerika skulle bli ett helt annat Amerika, än det nu bestående. Han godkände i allmänhet regeringens politik i Amerika, men trodde att oenighet härutinnan rådde inom kabinettet. En nedsättning af budgeten är utan ändamål, redan tillfölje af förhållandena i Kina, med hvilket land ett nytt krig är oundvikligt, om regeringen icke ändrar sin politik. Han fördömde likaledes regoringens politik i Danmark, Rom och Grekand. Prinsens af Wales förmälning är nu bestämdt utsatt till den 10 mars. Deputerade kammarens i Preussen adress har besvarats med en direkt, utförlig skrif velse från konungen, hvilken upplästes af presidenten Grabow i kammarens möte d. 6 d:s. I denna skrifvelse genomgås adressens klagopunkter en och en, och det förklaras, att ministeren i allt handlat efter konungens befallning. — Deputerade kammaren, fortsätter konungen, ötverskrider derföre sin myndighet, då den tillägger ensidiga beslut en asfgörande kraft. Konungen gör kammaren uppmärksam derpå, att finanslagen fordrar öfverensstämmelse mellan alla de lagstiftande myndigheterna. Kronans oeh herrehusets rättigheter få icke uppoffras för deputerade kammaren. Konungen är bestämd för att upprätthålla kronans rättigheter, ty på dessa hvilar Preussens makt. Sedan konungen bevisat, att han önskar en utjemning, väntar han af kammaren ett försonligt till mötes gående. — Kammaren afhörde under djup tystnad uppläsandet af denna skrifvelse. ——