Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 1

X. Den försvunne. Då Robert Audley vaknade, undrade han att metspöet låg på stranden och refven hängde onyttigt i vattnet och flötet gick oskadligt upp och ned i eftermiddagssolskenet. Den unge advokaten sträckte en lång stund sina ben åt flera håll för att genom sådana rörelser öfvertyga sig att han var vaken; derpå reste han sig ur gräset med stor ansträngning och efter att ha långsamt hoprullat sin resfilt, så att han beqvämt kunde bära den på axeln, gick han att söka efter Georg Talboys. En eller två gånger uppgaf han ett sömnigt rop, knappt högt nog att skrämma fåglarna på grenarna öfver hans hufvud eller forellerna i strömmen; men då han ej erhöll något svar, tröttnade han vid besväret och släpade sig fram gäspande och alltjemt seende efter Georg Talboys. Omsider tog han fram sitt ur och var förvånad att finna det klockan var ett qvart öfver fyra. — Den egoisten har väl gått hem att äta middag, mumlade han fundersamt, och likväl är det icke likt honom, ty han erinrar sig sällan sina målltider, om icke jag stöter på honom. Hvarken Robert Audleys goda aptit eller vissheten att middagen skulle lida genom dröjsmålet kunde lifva hans af naturen tröga gång, och när han kom till hufvudingången på Solen, slog klockan fem. Han var så säker på att finna Georg Talboys väntande på honom i det lilla förmaket att