Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 1

dra länder haft ett ofördelaktigt inflytande och ju mindre beredd en stat är att med lyckosamma vapen försvara sina satser, ju mera varsamhet åligger den, som har det ärofulla, men tillika ansvarsfulla uppdraget att, på sin konungs och sitt lands vägnar, i utlandet föra Deras talan. : Härvid erbjuder sig sjelfmant anledning till en betraktelse, som icke torde vara alldeles ur vägen. Den utrikes politiken erbjuder för den enskilde representanten ett lysande fält att ådagalägga sina insigter och utveckla sina åsigter. Den ansvarige ministern delar ej i samma mått denna fördelaktiga ställning. Han kan med aktning, med intresse, stundom med beundran följa den fria reflexionen, — någon gång äfven den fria fantasien, — i deras obehindrade lopp; han kan deraf göra sig tillgodo anmärkningar och belysningar, hvilka eljest kunnat undfalla honom; men han åtnjuter icke alldeles samma obegränsade frihet för sina egna yttranden. — För hvart och ett af dem är han ansvarig för sin Konung, för sitt land och för framtiden: må man derföre icke alltför strängt bedöma den varsamhet och återhållsamhet, som icke har sin grund i något begär att förhemliga hvad som utan olägenhet kan yppas, men i en af pligtkänslan förestafvad omsorg att icke inveckla sitt land i svårigheter, som kunna och böra undvikas. Min erfarenhet af lifvet har lärt mig att det alltid är lättare, — vanligen också angenämare, — att tala, än att tiga; men att det, icke alltid åtminstone, är klokare. Diplomaten fär icke dela andra författares så billiga önskan att vinna allmänhetens erkännande af den förtjenst de såsom skriftställare kunna inlägga: han måste afstå från den lockelse, som författare-egenkärleken erbjuder: hans penna måste vara egnad, icke till vinnande af allmänhetens gynnsamma omdöme, men till en för fäderneslandets bästa i det tysta gagnande verksamhet. Vårt land delar med så många andra länder, hvilkas språk icke inom de stora politiska förhandlingarnes verld vunnit ett allmännare burskap, den olägenhet att vid de utrikes ärendenas behandling nödgas anlita ett främmande tungomål. Utom den underlägsenhet med afseende å utlandet, som uppstår vid begagnandet af ett språk, som ej är ens eget, och på hvilket man svårligen korrekt och med erforderligt behag kan uttrycka sig, har man äfven att kämpa mot olägenheten att för egna landsmän aldrig uppträda annat än i en öfversättning, som alltid bär pregeln af sitt främmande ursprung, — och följden blir att man skrifver illa så väl det ena språket som det andra. Härtill kommer den skyndsamhet, hvarmed dessa ärenden oftast måste handläggas, och hvarvid åt formen tiden icke medgitver att egna den fulländning, som vore önsklig, i den mån man deraf är mäktig. Dessa förhållanden äro inom den diplomatiska verlden kända och erkända: den opartiske läsaren, som har god tid till en genomgående granskning, skall deremot snart uppdaga bristerne och fästa sig dervid, kanske mera än billigt och tillbörligt vore. Jag torde slutligen icke böra lemna obemärkt, att redan innan förevarande fråga inom representationen uppstått, hade jag varit betänkt på ett meddelande till densamma i detta atseende, rörande ett at de vigtigaste föremålen för vår utländska politik, och härtill utbedt mig K. M:ts nådiga tillstånd. Detta arbete förberedes i Utrikes-departementet; men det fordrar ej så ringa tid, och äfven någon brefvexling på utrikes ort. Huru snart det kan vara färdigt, är mig icke möjligt att i dag säga: länge hoppas jag att det icke skall dröja. Men jag måste, vid detta som vid liknande tilltällen, reservera K. M:ts initiativ, så