Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 1

fIVåg Jag med anledning naral yttrat torde vid remissen få åtfölja hr frih. Raab: motion. Riksdagen. Såsom förut blifvit nämndt, aflemnades i lördags till ständerna K. Mt:s förslag om anvisande för fyra år af ett fyllnadsanslag till hofhållningen, jemte utdrag af protokollet öfver finansärendena, hållet i stadsrådet d. 6 d:s. Af dessa dokumenter, som här nedan i sin helhet meddelas, finner man att det begärda fyllnadsanslaget uppgår till en million, eller 250,000 rdr årligen. På grund af vår kännedom om stämningen inom landet, anse vi icke någon egentlig opposition förefinnas inom den allmänna meningen emot sjelfva den begärda tillfälliga ökningen af hofhållningssumman, ehuru hög den jemförelsevis kan anses vara; deremot ha många och bittra anmärkningar gjorts emot tiden och sättet för framlemnandet af den kongl. propositionen. Man har ansett det ogrannlaga och stötande för nationalkänslan, att, så snart efter det kongl. representationsförslagets födelse och sedan man blifvit öfvertygad om dess gynsamma mottagande å solkets sida, midtunder det allmänna glädjeruset, framkomma med en sådan framställning som den ifrågavarande, hvilken ovilkorligen i flertalets ögon minskar betydelsen i det annars så högsinnade steget af konungen, att sjelf ställa sig i spetsen för en reform i folkrepresentationen. För den, som ej närmare reflekterar öfver landets verkliga ställning och icke inser att vi kommit till den punkt, att en genomgripande ändring i representationen var alldeles nödvändig och icke längre kunde uppskjutas, kan det synas som att anslagsbehofvet haft någon del i representationsförslagets framlemnande nu, att anslaget skulle vara det pris nationen skall betala för reformförslaget. Det är en sådan uppfattning man framförallt bort söka undvika, för att icke rubba sammanhållningen mellan den liberala sidan af representationen och styrelsen, och derigenom minska deras styrka samt kraft i retormens genomdrifvande. Af det sätt, hvarpå man gått till väga, synes framgå, att man ej brytt sig om att härå fästa uppmärksamhet, liksom man verkligen ställt de liberala riksdagsmännen i en mycket falsk position, af hvilken säkerligen de skulle veta begagna sig, som ha intresse af att fiska i grumligt vatten, om ej stämningen i landet verkligen voro så kompakt som den är och fast besluten att numera på intet vilkor släppa den länge önskade reformen. Naturligtvis kan det icke komma i fråga annat än att förslaget skall af ständerna utan motstånd bifallas, alldenstund det är allom bekant, att här finnes ett verkligt behof, som måste tillfredställas, och att samtliga statsrådsmedlemmarne tillstyrkt propositionen. Ett afslag skulle sätta regeringen i ett bryderi, som den bör, om möjligt, besparas, och måhända föra konungen i armarne på den reaktionärt sinnade kamarillan, ifall man kan gifva en liten hop intriganta och pura ädlingar detta namn. Lyckligtvis ha, efter hvad det berättas, de mest ansedda cheferna och talarne inom de olika stånden tagit saken om händer, för att bereda den en grannlaga framgång, så att vi kunna hoppas, att det skrän, som uppstämmes på vissa håll, ej skall leda till den åsyftade verkan, att rubba det för representationsreformens genomförande nödiga förtroendefulla förhållandet mellan regering och folk. Den kongl. propositionen har följande lydelse: