Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 1

Hvad som till Sveriges Rikes Ständer meddelas, bör äfven till Norriges Storthing öfverlemnas: och inom denna senare representativa församling saknar den gemensamma organen för de utrikes ärendena all möjlighet att göra sig hörd. Dessa äro de förnämsta anmärkningar jag har att framställa, icke emot förslaget, men med anledning deraf — och jag betviflar ej att Allmänna Besvärsoch Ekonomi-utskottet, dit hr frih. Raabs motion torde komma att remitteras, behagar taga dem i öfvervägande. ÅÄÅnnu några ord ber jag att få tillägga. Må man icke göra sig ett alltför högt begrepp om, eller fästa alltför höga anspråk på den blåa eller gula bok, som man, efter Englands och Frankrikes mönster, önskar att hos oss se införd. Jag behöfver icke för vår representation antyda att de Förenade Rikena icke kunna i den allmänna politiken ingripa lika verksamt och lika kraftigt som de två stora makter jag nyss nämnde. Vi kunna det icke, och efter min uppfattning och öfvertygelse böra vi icke heller göra det. Det är således förgäfves man skulle vänta sig, att i en dylik publikation hos oss finna några nya upptäckter om t. ex. den mexicanska frågan; om den kinesiska frågan; om den grekiska frågan; jag kan tilllägga om den amerikanska frågan. Ehuru i vissa af dessa stora och betydande frågor vårt kabinet väl någon gång kunnat hafva ett ord att yttra, har det dock alltid med varsamhet afhållit sig från inblandning der, hvarest det icke kunnat anses ega rätt att utöfva något inflytande. En och annan större politisk fråga finnes likväl, hvaruti de Förenade Rikena, på grund af sitt läge, af ingångna förbindelser och af dyrbara intressen haft större anledning att ingripa. K. M:ts regering har alltid varit angelägen om att göra det på ett sätt, som kunnat motsvara landets värdighet, sympatier och intressen, såsom de af henne uppfattats; men jag är långt ifrån att förneka vigten af det stöd, som från representationernes uttalade åsigter skulle hemtas. På en annan omständighet, som ehuru skenbart af underordnad beskaffenhet, likväl är långt ifrån att i sjelfva verket sakna all betydelse, ber jag att ett ögonblick få fästa uppmärksamheten. Diplomatiens språk är icke så alldeles detsamma, som i andra lifvets förhällanden begagnas. Man talar ej i en note till en främmande regering, ej ens i en depesch som är afsedd att till en främmande makts minister meddelas, på samma sätt som i en vanlig embetsskrifvelse, ej ens såsom i en debatterande församling, aldraminst såsom i en för den läsande allmänheten ämnad uppsats. Detta är ett allmänt kändt förhållande, och hvar och en vet att suaviter in modo är en regel i den diplomatiska brefvexlingen, hvilken ingalunda utesluter bevisningens kraft, — stundom ej ens dess skärpa. Häraf följer att diplomatiska aktstycken, mera än andra handlingar, äro underkastade ett olika bedömande, allt efter läsarens olika synpunkt och ståndpunkt. Hvad som af den ene kan anses temligen betydelselöst, innebär för den andre en temligen bestämdt uttalad åsigt: hvad den ene anser öfverdrifvet artigt, kan för den andre hafva en alldeles motsatt betydelse. Dylika handlingar böra derföre med varsamhet och omsigt bedömas, och det är hvarken klokt eller billigt att genast bryta stafven öfver hvad som icke öfverensstämmer med hvar och ens eget tycke och dess vana att uttrycka sig. Dertill kommer, att diplomatiska handlingar alltid funnits, och alltid komma att finnas, hvilka icke kunna allmängöras: detta har den värde motionären insett och afsett, och jag ber att derföre få hembära honom min erkänsla. Det är väl icke så alldeles utan, att ett otiligt allmängörande af dylika handlingar i an